- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 4. Den franska klassiciteten /
250

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Le Misanthrope

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

250 ALCESTES KARAKTÄR
fast i ett program, vilket han för övrigt icke alltid kan
genomföra i dess stränghet. Så mycket kulturmänniska är
dock även han, att han ej brutalt säger Oronte sitt hjärtas
mening, att dennes dikt är ett pekoral, utan han begagnar
åtskilliga inledningar och omskrivningar för att insockra
domen, och det är ett fint psykologiskt drag, att hans verk-
liga mening först då kommer fram i dess osminkade form,
när han blir motsagd och retad. Dikten i fråga, som han
förut tyckt vara dålig, blir när Oronte söker försvara sig,
ett non plus ultra av uselhet. Här fånga vi dogmatikern.
Som alla dylika identifierar han sig själv med den idé, han
funnit vara obestridligt riktig, och ett angrepp på honom
blir därför ett angrepp på idéen, ett förnekande av san-
ningen. Han har en process, som han förlorar. Det är
sant, att han här försmår att begagna mutor för att vinna
den. Men han är icke lika opartisk, icke lika skarp själv-
analytiker som han är ärlig. Ty det kan aldrig falla honom
ett ögonblick in, att han kan hava orätt och motparten åt-
minstone någon rätt. Dennes seger är därför för honom
lögnens och bedrägeriets seger över den solidara rätten. Han
har även dylika dogmatikers förkärlek för martyrskapet.
Han rent av njuter av att hava fått orätt i sin rättfärdiga
sak, och han vägrar att begagna sig av de utvägar, som
lagen medgav att få den ånyo prövad. Då jag sist läste
Le Misanthrope, slogs jag också av Alcestes likhet med hjälten
i Les Dieux ont soif — samma höga idealism, samma oför-
måga av skepsis och samma självtillräcklighet. Hade Alceste
levat på den franska revolutionens tid, hade han säkerligen
blivit en troende jakobin och skulle — fortfarande besjälad
av den renaste människokärlek — obesvärat hava låtit
guillotinen nacka dem, som icke tänkte lika med honom. Det
var också därför han så slog an på Rousseau. Båda hava
onekligen en viss själsfrändskap. Alceste — skrev Rousseau
— “är icke någon människohatare, men han hatar någras
uselhet och det stöd, som andra ge åt denna uselhet. Funnes
det varken kanaljer eller smickrare, skulle han älska hela
människosläktet. Det har aldrig funnits en hederlig man,
som icke i den meningen varit misantrop“.
Men ännu mindre är Philinte identisk med Molière. Denne
är väl också ärlig, men han är å den andra sidan för litet
dogmatiker, han är för eftergivande, kompromissar för mycket,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 1 18:45:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/4/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free