Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Molière i landsorten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOLIERE ÅTERVÄNDER TILL PARIS 219
dighet, och det kommer till en häftig scen mellan de båda
f. d. älskande. Men kärleken visar sig starkare än förbitt-
ringen. De giva varandra tillbaka de gåvor och kärleksbrev,
som de utbytt, de taga farväl av varandra, ty allt är ju
slut dem emellan, men förunderligt nog kunna de ej skiljas.
De upprepa avskedsorden, men stanna likväl kvar, och till
sist brytes deras sårade stolthet, när de finna, att de dock
icke kunna upphöra att älska varandra. Denna scen är rent
förtjusande, verklig poesi, en fin, graciös lyrik mitt i en
tid, då all lyrisk poesi föreföll vara död. Det är Horatius’
bekanta ode Donee gratus eram, som medvetet eller omed-
vetet spelat in, och Molière har här föregripit rokokon,
t. o. m. romantiken. Ty denna scen påminner både om
Marivaux och om Musset.
Den framgång, som detta stycke hade, väckte måhända
hos Molière och Madeleine Béjart förhoppningen om att kunna
återvända till huvudstaden, och i slutet av 1658 satte de
efter åtskilliga förberedelser denna plan i verket. Molière
lyckades att i “Monsieur“, Ludvig XIV:s yngre broder, skaffa
truppen en beskyddare, som frikostigt utlovade 300 livres
om året åt varje aktör och aktris — av vilket anslag han
dock aldrig utbetalade en sou — och i Salle des gardes du
vieux Louvre fick truppen den 23 oktober 1658 giva den
första representationen för konungen och hela hovet. Invig-
ningsstycket var ej lyckligt valt, en av Corneilles senare
och svagare tragedier, Nicomède, som ju alls ej passade för
en trupp, vars styrka låg i lustspelet. La Grange uppger
väl, att representationen “ej misshagat“. Men Molière måtte
hava haft en känsla av, att han och hans kamrater ej haft
den avsedda framgången, ty sedan de slutat Nicomède, steg
Molière fram och höll ett litet tal till konungen, tackade
honom för hans godhet att infinna sig och för hans över-
seende med deras många fel. Det hade varit med räddhåga,
som de vågat uppträda inför en så lysande församling, och
endast lusten att roa världens störste konung hade kommit
dem att glömma de utmärkta skådespelare, som Hans Maje-
stät redan hade i Hotel de Bourgogne. Då konungen emel-
lertid fördragit deras bondska manér, bad han ödmjukeligen,
att de skulle få uppföra en av dessa små farser, som så
slagit an i landsorten.
Då “världens störste konung“ härtill givit sitt nådiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
