Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Boileau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 BOILEAUS estetik
genombrott, och denna brist på lyrik ger hela klassiciteten
ett drag av kyla, hos epigonerna t. o. m. av torrhet.
Boileau var också bunden av sina föregångare, av antikens
och renässansens estetik. Skillnaden mellan diktkonstens
olika arter hade där, såsom vi minnas, bestämts av rent
yttre faktorer, oftast av de olika versslagen. Detta hängde
ännu i hos Boileau, redan däri, att all poesi av honom —
alldeles oreflekterat — likställes med versifierad dikt. Så
realist han än var, omnämner han därför prosaromanen blott
i förbigående, utan att närmare gå in på den, och han upp-
tager utan vidare renässansestetikens skarpa skillnad mellan
tragedi och komedi. Några mellanformer mellan båda känner
han ej, ehuru dessa dock ej bort vara honom främmande,
enär hans vän och vapenbroder Molière just genombröt dessa
skrankor. Den franska komedien skall enligt Boileau syssel-
sätta sig med samma ämnen som den nyattiska, och Molières
farser ansåg han sig därför skyldig att fördöma — redan
därför att de rörde sig inom en annan värld än “la ville“,
till vilken komedien skulle begränsa sig.
Hans beundran för antiken förde honom slutligen bort
från själva utgångspunkten, då han förkastade såväl en
nationell som en kristlig hjältediktning, och han observerade
ej, att Homeros’ mytologi var sann och naturlig för Homeros’
tid, men onaturlig redan för Vergilius’ och absurd på
1600-talet.
Överhuvud ha också de angrepp, som riktats mot Boileaus
estetik, utgått från den betydelse han tillmätt den antika
poesien såsom normgivande för den moderna, men i själva
verket var denna antikbeundran ganska förklarlig, alldeles
frånsett att den ärvts från renässansen. Boileaus samtid
kände egentligen blott antiken och barocken, och i jämförelse
med barocken var dock även den romerska poesien sann
och naturlig. Visserligen hade också barocken — liksom
förut humanismen — satt upp antiken såsom mönster, men
den hade ej förstått dess egentliga skönhetsvärde, dess
natursanning. Boileau trängde här djupare, och det var
just detta drag, som slog honom. I detta fall var han en
upptäckare, ty varken humanismen eller barocken hade fäst
sig vid denna sida hos antiken. Vår tid har kommit ännu
längre och skär icke längre hela den antika litteraturen över
en kam; för oss är Homeros en klassisk poet, Vergilius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
