Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Boileau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 l’art poétique
I den andra behandlar Boileau vissa diktslag: idyll och elegi,
ode, sonnett, epigram m. m. samt slutar med satiren. I
den tredje övergår han till tragedi, epos och komedi, och
i den fjärde ger han åter, liksom i den första, några prak-
tiska råd. Att i detalj referera hans satser, vilka komma
fram i ett tämligen oordnat skick, torde ej vara lämpligt,
utan jag skall i stället söka giva grunddragen av den este-
tiska åsikt, som ligger bakom det hela. Detta torde vara
dess nödvändigare, som Boileaus ståndpunkt ganska mycket
missuppfattats redan av den närmaste eftervärlden och ännu
mer av 1800-talets litteraturhistoriker. Det är först genom
den nyare franska forskningen, särskilt Lansons och Brune-
tières, som ett klarare historiskt ljus fallit över den franska
klassicitetens smakkodex.
Då Boileau först uppträdde på den litterära arenan, här-
skade barocken i full kraft, och det var närmast mot denna
Boileau vände sig. Mot dess förkonstlade poesi satte han
upp den rena, oförfalskade naturen, och ur den synpunkten
kan Brunetière med rätta betrakta honom såsom en natura-
lismens förkämpe. I varje fall får man ej uppfatta honom
såsom målsmannen för någon urblekt idealism. Det är sant:
han var ej den förste. Redan förut hade Pascal och Molière
uppträtt, och Boileau erkände även oförbehållsamt sin skuld
till dem. Men han hade också andra föregångare. Ty en
realistisk strömning går igenom hela förra delen av 1600-
talet, och ej blott Corneille, utan även Akademien och
Chapelain avsågo innerst detsamma som Boileau; kampen
för de tre enheterna var ju faktiskt en kamp för större
naturtrohet, och Boileau upptog också denna regel i sin
L’Art poétique. Men å den andra sidan hade denna äldre
realism aldrig kunnat genomföras, aldrig blivit fullt medveten
för de handlande, barocken hade i stället vunnit överhand,
och faktiskt är, att Boileaus program av samtiden betraktades
såsom något nytt. Redan det uppseende han väckte är ett
kriterium härpå.
Programmets grundtanke har han uttryckt i versen: Que
la nature donc soit notre étude unique. Det var därför
han fördömde den romaneska tragedien och den preciösa
romanen. Det var därför han opponerade sig mot Corneilles
chargerade karaktärer, som aldrig funnits i verkligheten.
Allt detta var onatur, och onatur var även den så om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
