Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Corneilles samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMEDIEN FÖRE MOLIÈRE 16 9
och här dröjde det ända till Molière, innan man lyckades
skapa ett verkligt franskt lustspel. Tiden före honom är
närmast en brytningsperiod, då uppslag i alla riktningar korsa
varandra, då man väl skriver och uppför en stor mängd
komedier, men utan att lyckas finna en nationell form. Som
vi minnas var farsen vid 1620-talets slut det egentligen enda
lustspel, som uppfördes på fransk scen, men de flesta tyckas
ej hava höjt sig över marknadsgycklets nivå; man skrämmer
t. ex. i en av Tabarins farser upp en stackare för polisen,
gömmer honom i en säck och säljer sedan säcken med upp-
gift, att den innehåller en gris, slaktaren gör sig i ordning,
den förmenta grisen tages ut, och det hela slutar med ett
allmänt slagsmål. Komiken ligger ofta i den rotvälska, som
talas, i den sistnämnda farsen ett mixtum compositum av
franska, italienska och spanska.
På samma konstnärliga plan som dessa farser stodo de
commedie dell’arte, som uppfördes av de resande italienska
trupperna. Men därjämte spelade de commedie erudite, och
dessa efterbildades även av fransmännen, bl. a. av Cyrano
de Bergerac i Le Pédant joué, varifrån Molière sedan lånade
några infall för Les Fourberies de Scapin. Men i det hela
bestod denna tids komedi i översättningar och bearbetningar
av spanjorernas comedia, och det är ett misstag att tro, att
först Corneille genom Le Menteur hänvisat på det spanska
lustspelet. Detta hade blivit populärt ungefär samtidigt med
det att Mélite skrevs, och möjligen var det just smaken för
dessa spanska dramer, som hindrade Corneille att fortsätta
det försök, han i sina ungdomsdramer gjort att skapa ett
nationellt franskt lustspel. Efter några år kastade han sig,
såsom vi minnas, på tragedien, och då han åter, 1644, med
Le Menteur vände sig till lustspelet, var det den spanska
teatern, som även han brandskattade, likaså i fortsättnings-
stycket, Suite du Menteur, som endast till namnet har samma
hjälte som Le Menteur och är en bearbetning av ett annat
spanskt stycke, Lopes Amor sin saber á quien. För kome-
diens utbildning har Le Menteur alls ej samma betydelse som
Le Cid haft för tragediens. Stycket är, med några föränd-
ringar, föga mer än en översättning från Alarcons La Verdad
sospechosa, och avvikelserna äro knappt lyckliga. Alarcons
lögnare ljuger med en poets abandon och diktarglädje, nästan
blott för nöjet att få släppa fantasien lös. Corneilles Dorante
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
