- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 4. Den franska klassiciteten /
138

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Le Cid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

13 8 LE CID SÅSOM GENOMBKOTTSSTYCKE
hela dramat rör sig, och upplösningen ligger ock i kärlekens
seger över plikten, således i ett psykiskt resultat. Och till
sist — allt detta var framställt med en berusande, äkta
fransk retorik, som kom samtiden att skapa uttrycket: beau
comme Le Cid.
Mera än styckets rent estetiska förtjänster verkade dock
nog hela andan i dramat. Le Cid var redan fullt klassisk
i sin klara byggnad och i sin retorik, men på samma gång
romantisk i hela sin stämning. Det vilar ännu en fläkt av
renässans över gestalterna, något av den anda, som för sista
gången skulle bryta fram i frondeupproret, och man har
icke utan skäl kallat Cid denna tids Werther, ty liksom
Goethes diktgestalt är också Rodrigue typen för sin tids
unga, svärmande idealister, på samma gång sann och osann,
preciös och verkligt ridderlig, den sista Amadisättlingen. I
viss mån tillhör han en tid, som var dömd till undergång,
men som man ännu älskade och ville hålla kvar. Han är
icke statskänslans representant, utan individualitetens. Han
bryter utan tvekan mot statens lagar om envig, hans främsta
bedrift är ej segern över morerna, utan hans båda dueller,
hans intressen gälla ej i första hand fäderneslandet, utan
hans egen heder och hans kärlek, konungen i dramat fram-
ställes såsom en svag, viljelös stackare, ur stånd att tygla
ädlingarnas självrådighet, och adelns, bördens företräde fram-
hålles ständigt. Med ett ord — det var de unga, duelle-
rande kavaljerernas och de preciösa unga damernas ideal,
som här framställdes, desamma, som lågo bakom tidens
romaner, men där blekare, mindre livfyllda. Man kan för-
stå, att detta skulle väcka genklang hos Marais-teaterns
publik. Och trots alla förändringar fanns det kvar något
spanskt, som särskilt bör hava tilltalat drottningens parti
och kardinalens många fiender.
Men i jubelkören blandade sig snart missljud. De första
tyckas hava framkallats av Corneilles starka självmedveten-
het, som helt naturligt sårade kollegerna och väckte deras
avund. Kort efter det att stycket i slutet av mars 1637
utkommit i tryck, utgavs ett brev av Mairet, vilken stämp-
lade det så beundrade stycket såsom ett tarvligt plagiat.
Sedan följde andra pamfletter för och emot, och striden blev
snart så livlig, att knappt någon dag tyckes hava gått förbi,
utan att någon ströskrift utkommit; det var den tidens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 1 18:45:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/4/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free