Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Renässansens epigoner - Burlesken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 BURLESKER OCH TRAVESTIER
för att höra hans roliga infall. Väl var yrket såsom socie-
tetens kvickhuvud icke alldeles lönlöst, ty av de höge fick
han pensioner, även av änkedrottningen, hos vilken han
anhållit att få bliva “le très obéissant malade de la reine“.
Men Scarron var ingen gnidare; för sina vänner höll han
öppen taffel, och i följd därav var det mycket svårt att få
debet och credit att gå ihop i “Hotel de 1’Impécuniosité“,
som han kallade sitt hem. Det var ett Bohême mitt i aristo-
kratien. Tonen var ytterst fri, uttrycken och anekdoterna
mustiga, och först när Agrippa d’Aubignés sondotter blivit
fru i huset, mildrades sederna och samtalstonen. I samma
anda gingo Scarrons dikter, de s. k. burlesker, som han
strödde kring sig, till en stor del tiggarbrev, ganska plumpa
och vulgära, skrivna i en jargon av hovnarr och ofta på
ett språk, som mera erinrade om månglerskornas än om de
preciösa damernas. Men egendomligt nog: Scarron blev icke
dess mindre l’enfant chéri hos denna hyperestetiska societet,
i viss mån en efterträdare till Voiture. Fenomenet kan
synas oförklarligt, men är det knappt. Inbyggarna i Le
pays de Tendre ledsnade på att ständigt vandra i dess ideala
nejder och kände ett behov att sänka sig ned till jorden,
att en stund få bli vulgära, skratta och — sit venia verbo —
“skoja“ som simpla dödliga. Det var detta behov, som
Scarron tillgodosåg, och det förklarar hans popularitet i
1650-talets Frankrike. Vad den preciösa societeten saknade,
var just smak; den hade icke den rätta balansen, och vagen
slog därför lätt över från den falska idealiteten till det vul-
gära. Men i grunden var även burlesken en art av preciös
poesi. Den rörde sig med barocka bilder och liknelser, som
aldrig voro sanna, utan oftast roade just genom sin orim-
lighet.
Detta gyckel med den preciösa stilen utvecklade Scarron
till ett skämt med den ideala poesien över huvud, särskilt
med den högst skattade diktarten, den klassiska epopéen.
Han skrev en utförlig travesti på Eneiden, Virgile travesty,
och ett komiskt epos Typhon, en parodi, där jättarna först
besegra gudarna, så att dessa råka i fullständig misär —
Mercurius får pantsätta Venus’ smycken hos en jude för att
få pengar till kläder. Idéen var ju icke ny, och vi erinra
oss de italienska motsvarigheterna: Lo Scherno degli dei och
andra. Men det var Scarron, som införde denna dekadans-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
