Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Klassicitetens pioniärer - Balzac
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BALZACS STIL 79
till vilka lian kunds rikta sina brev, som icko voro skrivna
för adressatens egen räkning, utan avsedda för hela det
vittra Paris. Det betydande i dem är själva stilen, och
att de sa kunde sia an, visar bäst det starka formella in-
tresset hos Malherbes och Balzacs samtid, den vikt, som
man då fästade vid det franska språkets utbildning. Inne-
hållet utgöres för det mesta blott av loci commuñes och
banalt smicker.1 Men perioderna äro ordnade på detta regel-
mässiga, pompösa sätt, som så tilltalade 1600-talet, med en
satsbyggnadens centralisation, som erinrar om det samtida,
statslivets, och en grandezza, som föregriper Ludvig XIV:s
tid. Stundom tycker man sig nästan höra Bossuet, såsom
i denna ofta citerade fras: “Il n’y a rien que de divin dans
les maladies qui travaillent les états. Ces dispositions et
ces humeurs, cette fièvre chaude de rébellion, cette léthargie
de servitude viennent de plus haut qu’on ne s’imagine. Dieu
est le poète et les hommes ne sont que les acteurs.“ Några
personliga nyanser har hans stil icke, utan liksom Malherbes
poesi strävar den blott efter det klassiskt “allmängiltiga“.
Balzac vägde därför sina uttryck med samma, omsorg som
Malherbe: “Jag erkänner, att jag skriver på samma sätt
som man bygger slott och tempel. . . En man, som föresatt
sig fullkomligheten och som arbetar för evigheten, kan ej
låta nagot sippra ut ur sin själ utan att först länge hava
överlagt med sig själv.“ Men just i Balzacs av samtiden så
beundrade grandezza låg något av onatur, av barock, och
detta märker man särskilt, då man jämför hans ofta över-
lastade och preciösa stil med Descartes’ och Pascals. De
äro de verkliga klassikerna och försmå alla falska pryd-
nader, äro framför allt klara och genomskinligt logiska, under
det att Balzac trots sin stilkonst verkar affekterad.
1 Någon gång kan Balzac dock vara både kvick och elak, såsom då han
skriver till Chapelain om de första invalen i Franska Akademien: »Jag är
mycket nöjd med, att storsigillbevararen och M. Servin velat bli medlemmar.
Men jag skulle hava önskat, att några andra, som man valt, icke blivit det
eller att de åtminstone ej fått rätt att deltaga i överläggningarna. Det
kunde ha vant nog, att de fått stolar samt rätt att öppna och läsa dörrarna.
De kunde få bli medlemmar av akademien, men såsom pedeller eller lek-
bröder och tillhöra vår kår, liksom vaktmästarna tillhöra parlamentet.»
Emellertid vore det orätt att beteckna Balzac såsom all-
deles idélös. Han har onekligen idéer, men de äro icke
originella, utan blott ett eko av samtidens. Lika htet som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
