Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den vetenskapliga kulturen - Filosofien - Leibniz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THÉODICÉEN 61
under 1700-talet förelästes vid de tyska och svenska uni-
versiteten. Wolff var en torr, pedantisk natur, vars huvud-
uppgift var att sätta Leibniz’ i olika avhandlingar utkastade
idéer i ett enhetligt system, men som härvid snarast för-
vandlade dessa till ett slags ny skolastik.
Vida större uppmärksamhet tilldrog sig Leibniz’ Théodicée
i Frankrike och England. Den fråga, han här diskuterade,
var uråldrig, och vi möta redan i Jobs bok ett lidelsefullt
inlägg i detta eviga spörsmål. Huru skall man kunna för-
ena tron på en allgod försyn med alla olyckor och lidanden
i världen? Varför har Gud icke skapat en fullkomlig värld?
Leibniz’ lösning av denna gåta var, att denna värld, så
ofullkomlig den än är, likväl är den bästa möjliga. För
Gud förelåg en mängd möjligheter, men alla voro sämre,
och han valde då den minst dåliga. En fullkomlig värld
kunde han ej skapa, ty blott en enda monad kan vara
fullkomlig, och det metafysiskt onda — varav det moraliskt
onda och det fysiskt onda blott äro följder — är därför
nödvändigt, ty utan detta funnes ingen fullkomlighet, lika
litet som någon njutning finnes utan smärta och någon
helighet utan synd. Den enskilda monaden måste alltid
vara ofullkomlig, men i världsorganismen försvinner denna
ofullkomlighet för det helas harmoni. Lösningen förefaller
oss ej vidare övertygande, i varje fall ej synnerligen trösterik,
men Théodicéen blev likväl en av den följande tidens mest
diskuterade skrifter, och vi skola ofta stöta på inlägg för
och emot.
Sin största betydelse har Leibniz dock — utom genom
den egentligen först av Kant begagnade kritiken av Lockes
sensualism — genom åtskilliga satser, vilka ligga mera vid
sidan om systemet, men genom vilka han kom att förbereda
den “tyska upplysningen“, som till en väsentlig del stödde
sig på honom, ty en huvudpunkt för denna var fordran på en
förnuftsreligion, i förhållande till vilken dogmerna och cere-
monierna te sig såsom bisaker — denna fordran återgår
dock till Leibniz och låg bakom hans fruktlösa försök att
ena de tvistande kyrkorna. I viss mån sammanhängde
dessa försök med de synkretistiska strömningar, som fram-
trätt redan på 1500-talet och aldrig helt förkvävts. Men
hos Leibniz erhöll denna strävan en mera modern färg,
som redan erinrar om det nästa århundradets humanitets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
