Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den vetenskapliga kulturen - Filosofien - Leibniz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MONADERNA 59
föredrog den mera ansedda ämbets- och hovvägen. Han
steg där jämförelsevis högt, blev adlad, friherre, rikshovråd
m. m., men dog dock (1716) nästan av chagrin över att ej
få följa kurfursten av Hannover till England, där denne
blivit konung och där Leibniz hoppats att finna en mera
vidsträckt verksamhetskrets som politiker och vetenskapsman.
Liksom alla 1600-talets filosofer var även Leibniz en
högst betydande matematiker, och upptäckten av differential-
kalkylen knyter sig väsentligen till hans namn. Men i den
allmänna kulturens historia ligger hans mest betydande insats
i det filosofiska system, som han utvecklade. Fullt blev
detta känt först långt efter hans död, ty hans kanske vik-
tigaste arbete, Nouveaux essais sur l’entendement humain —
en kritik av Lockes kunskapsteori — utgavs först 1765,
och de fina, psykologiska iakttagelser, han där gjort, fingo
därför betydelse först för Kant. Det mesta av det övriga
var kringstrött i tidskriftsuppsatser, Journal des savants,
Acta eruditorum m. fl., och någon samlad framställning gav
han aldrig ut. Hans viktigaste skrifter äro båda på franska,
hans Essais de Théodicée (1710) och hans Principes de la
nature et de la grace (1714).
I detta senare kan man säga, att den cartesianska substans-
filosofien bragts till sin fulländning. I stället för en enda
substans antager Leibniz en oändlig mångfald av dylika,
som han kallar monader, men vilka tillsammans bilda ett
fast system, som erinrar om Platons idévärld. Varje monad
är en mikrokosmos, som så att säga speglar hela universum,
men i olika grader av klarhet, och fullt klart speglas detta
blott av den högsta monaden eller Gud. Viktigast var
dock den bestämning, han gav av monadens väsen. En
monad är ej detsamma som en atom, ty atomerna äro alla lika
varandra, under det att monaderna genom sin större eller
mindre grad av klarhet äro individer, och för det andra är
monadens väsen icke utsträckning, utan kraft. Monaderna äro
således immateriella, individuella väsen, det varande är icke
materien, utan själva kraften, ehuru i olika grader av aktualitet.
Någon död materia finnes icke, utan allt är liv, och världen
själv är en enda stor, levande organism, som kulminerar i den
högsta monaden eller Gud. Även människans kropp är ett
system av lägre monader, vilka hava sitt centrum i en högre,
i själen. Då emellertid varje monad i sin egenskap av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
