Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den vetenskapliga kulturen - Filosofien - Spinoza
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPINOZAS ETIK 57
av självbevarelsedriften, och med ännu större skärpa än
Montaigne och La Rochefoucauld analyserar han ur den
synpunkten det mänskliga själslivet. Gott och ont i och
för sig finnas icke, utan det, vi vilja nå, kalla vi gott, det,
som bjuder oss emot, kalla vi ont — således alldeles emot
det vanliga föreställningssättet: vi vilja ej hava något,
emedan det är gott, utan, emedan vi vilja hava det, kalla
vi det gott.
Dessa satser förefalla ju onekligen såsom grundvalar för
en moralisk nihilism, men icke dess mindre ledde han sig
från dessa premisser fram till en etik, som i idealitet haft
få likar. Den ledande driften är självbevarelseinstinkten.
Människan strävar således med nödvändighet efter sin egen
fullkomning, och moralbudet är: “öka din makt“, utveckla
såväl din kropp som din själ, så långt detta är möjligt.
Dygden blir således med avseende på själslivet vetande, men
den får även ett praktiskt innehåll. I makten ligger ock
en fordran på obegränsad frihet och självständighet. Pri är
den kropp, vars rörelser ej bestämmas av andra kroppar,
fri den själ, vars beslut blott bestämmas av dess eget tän-
kande. Uppgiften för människan består därför i att med
tänkandet övervinna passionerna, som hota henne med träl-
dom, och det sedliga livet sammanfaller med förnuftets kamp
mot lidelsen och begäret. Men det högsta vetandet är in-
sikten om Guds väsen. Detta vetande är den frälsande makt,
som gör människan fullkomligt fri, fyller henne helt med
det gudomliga och höjer henne över denna världens alla
ofullkomligheter till ett deltagande i oändlighetens eget liv.
Denna insikt om Guds väsen är detsamma som kärleken till
Gud. Dör den, som har denna insikt, bleknar allt annat
bort såsom ett blott flyktigt och förgängligt gott, och kär-
leken till Gud är därför livets högsta goda. Liksom Jere-
mias världsåskådning så mynnade också Spinozas ut i guds-
gemenskapens mysterium.
På andra vägar hade Pascal kommit till ett liknande
resultat. Men hur mycket friare ter sig ej Spinozas kon-
fessionslösa gudstro! Hos honom andas vi in tänkandets
rena luft, under det att vi hos Pascal dock känna något av
det andliga sjukrummets atmosfär. Men ett system som
Spinozas låg allt för mycket utanför det kristna 1600-talets
föreställningsvärld för att då kunna förstås. Av samtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
