Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den vetenskapliga kulturen - Filosofien - Descartes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 SUBSTANSBEGREPPET
han det, som är oberoende av andra substanser. Verklig
substans är således blott Gud. De ändliga substanserna äro
endast så till vida substanser, att de ej förutsätta andra sub-
stanser än Gud. Men häri låg onekligen en motsägelse.
Antingen äro de ändliga substanserna beroende av den oänd-
liga, och då äro de ej substanser, eller äro de substanser
och då oberoende av denna.
De ändliga substanserna äro själ och kropp, som i enlighet
med begreppet substans äro alldeles oberoende av varandra;
kroppens attribut är utsträckning, själens tänkande. Descartes
söker ock att till det yttersta hålla bägge skilda från var-
andra. Ett intryck på kroppen borde i följd härav ej fram-
kalla någon motsvarande själsrörelse, men då så likväl är
fallet, förklarar Descartes detta genom en mycket halsbry-
tande hypotes: att de kroppsliga intrycken strömma till “glán-
dula pinealis“ i hjärnan, där själen har kommunikation med
kroppen — ett antagande, som alldeles står i strid med läran
om de båda substansernas oberoende av varandra. Djuren
däremot, som han förnekar själ, fattar han såsom konstfullt
organiserade maskiner.
Själv gjorde Descartes föga för att sprida sina åsikter,
men likväl funno de hastigt, redan under hans livstid, stor
utbredning, visserligen ej bland filosoferna av facket vid de
oftast aristoteliska universiteten, utan bland läkare och natur-
vetenskapsmän samt även inom den bildade lekmannapubliken
i allmänhet. Därtill bidrog väl, att hans filosofi just var ett
uttryck för den nya tidens rationalism, dess reaktion mot
renässansens sensualism och dess fordran på klarhet. Corneilles
Cid och Descartes’ Discours sur la méthode äro nästan på året
samtida, och i båda finna vi samma psykologi, som endast
har till föremål de fullt klara och tydliga begreppen, ej de
mera dunkla känslorna. Boileaus estetiska huvudtes: “rien
n’est beau que le vrai“ är ju också blott ett uttryck för
samma tendens hos tiden. Till Descartes’ inverkan på den
följande franska litteraturen bidrog nog ock, att hans skrifter
voro författade på franska; även de latinska blevo nästan
omedelbart översatta. Och Descartes tillhör den franska
prosans store mästare. Såsom den klassiska stilens grund-
läggare plägar man räkna Balzac, till vilken vi sedan skola
återkomma, men först hos Descartes finna vi denna genom-
skinliga klarhet, som är den franska prosans styrka och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
