Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den religiösa kulturen - Pascal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LETTRES PROVINCIALES 19
öppenhjärtig låtsades jag höra till hans meningsflock och
frågade, om det var möjligt, att Sorbonne kunde driva en
så kättersk sats, som att alla rättfärdiga hade förmågan att
uppfylla Guds bud. Så ni talar, utropade han. Det ni
kallar en villfarelse, är alldeles katolskt, och det är endast
lutheraner och calvinister, som bestrida den saken. Jansenister
och Sorbonnister tycktes således vara alldeles ense, och jag
vände därför tillbaka till min Navarradoktor för att mäkla
fred. Men det gick icke. Begreppsskillnaden oss emellan,
sade han, är så fin, att ni inte begriper den, och själva ha
vi svårt att angiva den. Frågan är, om denna förmåga är
en “pouvoir prochain“ eller icke. Det är däri det ligger.
Sedan Montalte en stund fortsatt att gyckla med dessa teo-
logiska griller, utropar han: Lyckliga de folk, som ej känna
till det där ordet “prochain“ och som kommit till världen
innan det blev till. Vad er, min vän, beträffar, ger jag er
full frihet att hålla på “prochain“ eller att låta bli det, ty
jag älskar alldeles för mycket min nästa för att av en dylik
anledning förfölja honom.
Stridsmetoden erinrar onekligen om Swifts: samma, över-
lägsna förmåga att reducera de allra benigaste frågor till
de enklast möjliga formler, så enkla, att var och en tycker,
att det är den lättaste sak i världen att begripa, varom
striden rör sig. Författaren förefaller blott förfoga över
samma förståndsgåvor som läsaren själv, denne misstänker
ingen överlägsenhet, som skulle hava gjort honom misstrogen,
och den mördande logik, som ligger bakom detta till synes
så enkla sens commun, är så skickligt dold, att läsaren icke
anar, att han här har att göra med en författare av helt
andra mått än de vanliga.
Pascal slutar det tredje brevet: “Det är icke M. Arnaulds
åsikter, som äro kätterska; det är hans person. Han är
icke heretisk för det han sagt eller skrivit, men endast för
det han är M. Arnauld. Det är allt, som man kan invända
emot honom.“ Men i det fjärde brevet övergår han från
försvaret till ett direkt angrepp på jesuiterna och börjar att
nagelfara deras etik, som han betraktar såsom en följd av
deras ringaktning för den gudomliga nåden. Med talrika
citat fran ordens kasuister låter han här en jesuitpater fram-
lägga den moral, som de lärde, en politisk moral, anlagd på
att vinna världens barn, icke kristendomens sedelära med dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
