Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Milton - John Milton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
614 SAMSON AGONISTES
Sophokles och Euripides, de tre främsta tragöder, som funnits
och vilkas arbeten borde utgöra mönster för alla. I anslut-
ning till dem hade han infört en kör och begränsat hand-
lingen till tjugofyra timmar. Meningen var aldrig, att detta
drama skulle spelas, utan blott läsas, ty såsom puritan var
Milton nu emot de offentliga teaterföreställningarna, och
hans motvilja mot dem hade säkerligen ytterligare stärkts
genom den kännedom, han hade om restaurationens brutalt
osedliga drama.
Innehållet i Samson Agonistes är klassiskt enkelt. Då
stycket börjar, är Israels kämpe redan bländad och fånge
hos filistéerna. Liksom det grekiska dramat inledes stycket
med en “prologos“. Simson, vilken med anledning av den
fest, som filistéerna fira till avguden Dagons ära, fått ledighet
från sitt tunga dagsarbete i trampkvarnen, kommer in, ledd
av en ung gosse, och han ber att bliva förd till en plats,
där han för en stund kan njuta av solen och av luftens
friskhet. Men vorden ensam börjar han att klaga över sitt
måttlösa elände:
Blind ibland fiender! Ack, värre lott
An bojor, tiggarstav och ålderns vanmakt!
Ljuset, av Guds verk främst, för mig är släckt,
Försvunnen alla sköna syners växling,
Som kunnat i min sorg mig lättnad ge.
Jag lägre sjunkit än den ringaste,
Ej längre människors, knappt maskars like.
De krypa; dock de se. — — —
Du stråle, skapad först, du stora ord
Av Herren: »Varde ljus och det vart ljus».
Vi når ditt höga bud ej mig?
För mig är solen mörk
Och liksom månen tyst,
Då uti nedan dold
Och undanskymd hon natten överger
Efter denna monolog kommer kören in, Simsons landsmän,
israeliter av stammen Dan, vilka i sin lovsång prisa hans
forna hjältedater och beklaga hans hårda olycksöde. För
dem anklagar Simson sig själv. Hans maka Delila hade
väl svikit honom, men
Till allt det onda, som jag lider nu,
Ej hon bär största skulden; nej, jag själv,
Som, slagen av en skur av ord — O svaghet! —
Min tysthets fäste åt en kvinna uppgav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
