Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Shakspere’s yngre samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
584 THE KNIGHT OF THE BURNING PESTLE
den tvetydiga klass, som på 1590-talet var den vanliga, av
Greene’s och Nash’s typ, utan de förblevo ständigt “gentle-
men“ — vilket man för övrigt också kan se av deras porträtt.
Beaumont, som förefaller att hava varit den mest idérike,
blev dock icke gammal; han avled redan 1616, vid troligen
blott trettio års ålder. Fletcher, som var en fem, sex år
äldre, överlevde honom i nio år och dog 1625.
Deras uppfostran och deras samhällsställning komma också
fram i deras dramer. Dessa äro icke nedkastade på papperet
med samma vårdslösa hastighet som hos de äldre, planerna
äro omsorgsfullt avvägda, diktionen är utarbetad, och alla
deras dramer hava fått en ton av kavaljer. Folkliga såsom
de äldre äro de icke. Några demokrater hade dramatikerna
väl aldrig varit, men de hade dock haft sinne för folket.
Hos Beaumont och Fletcher är det däremot kavaljerspartiets
syn på livet, som kommer fram, och ofta stöta vi hos dem
på synpunkter, som erinra oss om Spanien. Något engelskt
chronicleplay skriva de icke, och detta försvinner nu från
scenen — Ford’s Perkin Warbek kan knappt räknas dit.
För de drastiska skildringarna av det lägre Londonlivet ha
de heller icke något sinne, och det enda stycke, där en
dylik kulturbild kommer fram, är snarare en trots sin mun-
terhet ganska blodig persifflage av Londons småborgare och
deras smak för vissa fantastiska dramer. Jag avser det
roliga stycket the Knight of the burning pestle (riddaren
av den brinnande mortelstöten). Ideen hade de fått från
Cervantes’ Don Quijote, som kort förut översatts till engelska.
En kryddkrämare och hans hustru begiva sig åtföljda av
lärgossen Ralph till teatern. Men knappt har prologen börjat,
förrän kryddkrämaren stiger upp på scenen, där han
tar plats bland snobbarna och fordrar, att Ralph skall få
spela med. Aktören, som läser upp prologen, söker att
övertyga honom om omöjligheten, men kryddkrämaren ger
sig icke, och så får Ralph verkligen komma med i stycket
— såsom riddaren av den brinnande mortelstöten. Skåde-
spelet börjar och går på, hela tiden avbrutet av krydd-
krämarens och hans hustrus reflexioner, förvecklingarna bli
genom Ralph’s uppträdande allt galnare och galnare, och
romantik och prosa stöta hela tiden mot varandra, alldeles
som i Don Quijote.
En dylik burlesk var onekligen något nytt. Men någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
