Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Ben Jonson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEJANUS 56 9
avseende skiljer det sig starkt från alla andra. Med snillets
divinatoriska förmåga hade Shakspere lyckats att giva sina
dramer en underbart träffande lokalfärg. Men han hade
icke nog lärdom att också giva den historiska kostymtro-
heten. Sejanns är däremot ett verkligt lärt drama, och den
väldiga citatapparat, som Ben i folion använder för att åskåd-
liggöra, att han här fullt historiskt tecknat Tiberius’ tids-
ålder, är alldeles överflödig. Ty denna historiska trohet
märker man ändå, och Sejanus är det första engelska drama,
som rör sig med en verkligt historisk och arkeologisk apparat.
Det är Tacitus, Suetonius och Juvenalis, som här i fullt
åskådlig dramatisk form träda oss till mötes. Vi möta här
samma kraftiga, sedliga indignation, men också samma säker-
ligen överdrivna svartmålning. Stycket fylles onekligen av
ett starkt patos. Komediens uppgift var enligt den mening,
som Ben uttalat i Every man in his humour, att skämta med
de mänskliga dårskaperna, under det att tragedien skulle
dundra mot brotten. Och så sker här även. Men i grunden
är också Sejanus en satir, om än av väldigare dimensioner
än de föregående komedierna. Här och i Volpone kommer
han därför Swift ganska nära — samma djupa förakt för
den mänskliga lumpenheten, samma realistiska kraft, men
också samma abstrakta ideal. Gestalterna målas alldeles som
hos de romerska satirikerna, ensidigt i svart, och det faller
icke samma allsidiga, försonande ljus över dem som över
Shakspere’s. För det mänskliga hade Ben ej samma blick
som den humane Shakspere. Hans Sejanus och hans Tibe-
rius äro utan tvivel vida mera romare än Brutus, men denne
är dock helt och ända igenom människa, och det äro icke
Ben’s romare. Brutus fylles av ett verkligt patos, som väcker
vår medkänsla, och denna följer honom ända in i under-
gången. Patos finnes väl ock i Ben’s drama, men det finnes
icke hos de karaktärer han skapat. Varken Sejanus eller
Tiberius kämpar för någon stor idé. De äro begåvade
skurkar, som under vänskapens mask söka överlista varandra.
Sejanus är en äregirig hovman, som vill komma sig upp,
men misslyckas — det är allt, och hans undergång fyller
oss ej med den känsla av vemod och exaltation, som Romeo
och Juliets, Hamlets, t. o. m. Macbeths olycksöde framkallat.
Sejanus själv erfar aldrig något psykiskt lidande, är icke en
själ, som går under i livets hårda kamp, utan en skurk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
