Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Ben Jonson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564 BEN JONSON
— möjligen av samma anledning, som förde den lika gamle
Shakspere in i äktenskapet. Mrs Jonson karaktäriserade
han sedermera på sitt drastiska sätt som “en argbigga, fast
hon var hederlig“. Sammanlevnaden blev också kortvarig,
och Ben tillhörde icke de trognaste äkta männen. Genom
skådespelaryrket, som han snart övergav, fördes han emeller-
tid in på författarbanan. Hans första stycken synas icke
hava tilldragit sig någon större uppmärksamhet, åtminstone
icke någon för författaren behaglig, ty 1597 blev han häktad
för sin medverkan i ett nu förlorat skandalstycke, och först
1598 slog han igenom med sitt lustspel Every man in his
humour, som uppfördes av Shakspere’s trupp; enligt en
sannolik tradition skall det hava varit Shakspere, som för-
mått truppen att till spelning antaga stycket. Men strax
därefter råkade den hetlevrade Ben fast igen. Han och en
aktör, Gabriel Spencer, kommo i tvist, och Ben stack helt
enkelt ned sin motståndare — om i en regelriktig duell
eller i ett vanligt slagsmål synes ovisst. Han blev nu häktad,
men hade turen att undgå galgen, ehuru han dock fick miss-
dådarmärket T (= Tyburn) inbränt i tummen. Sex år
senare var han åter illa ute. Han, Chapman och Marston
hade gemensamt skrivit en pjäs, Eastward Hoe, som ansågs
förgriplig, de båda senare sattes i fängelse, och Ben fick
höra, att meningen var “att skära öronen av dem“. Trots
detta oangenäma perspektiv angav han sig själv såsom med-
arbetare för att få dela de båda andras öde. Men återigen
hade de lyckan med sig och blevo benådade. Så följde ett
väldigt dryckesgille, vid vilket också Bens gamla mor infann
sig. Där föreslog hon en skål för sin käcke son och visade
ett pulver, som hon hade med sig, ett gift, som hon skulle
hava givit denne, så vida det blivit allvar av med det skymf-
liga straffet, och — tilläde hon — för att visa, att jag
inte är någon gnidare, skulle jag själv först ha avprovat det!
Sitt stora rykte såsom skald — då vida större än Shak-
spere’s — fick Ben Jonson egentligen först vid James’ tron-
bestigning 1603, och i viss mån hade Shakspere ju redan
då dragit sig tillbaka samt skrev under den följande tiden
blott ett drama om året. Ben blev däremot det nya hovets
poet, visserligen ej direkt “poeta laureatus“, men dock den,
som författade de masker o. s. v. som behövdes för hovets
fester. Och samtidigt blev han medelpunkten för det litterärt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
