Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - De stora komediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK IV. HENRIK V 54 3
Falstaff hörde ej till dem, som kunde förvandlas till hjältar
i Romeos stil, och den förälskade Sir John inskränkte sig
därför till att ur matnyttans synpunkt spela älskare åt två
förmögna och hurtiga fruar. Dessa å sin sida driva endast
med den fete riddaren. Men i själva verket var de båda
damernas driftkucku en annan än den verklige Sir John,
som hade alldeles för gott huvud att låta narra sig. Dem
emellan finnes blott en namnlikhet. Stycket står också i
komisk kraft vida tillbaka för de båda äldre. Men i ett
avseende är det ganska karaktäristiskt både för Shakspere
och för det engelska dramat överhuvud. Den handling, på
vilken Shakspere byggt sitt stycke, har han antagligen lånat
från en gammal muntligen berättad anekdot, vilken redan
under medeltiden var populär, men överallt annars, i Frank-
rike och Tyskland, där denna anekdot dramatiserats, handlar
den om en verkligt otrogen hustru. I England däremot tas
detta motiv aldrig från den komiska sidan, och de “muntra
fruarna“ äro fullt hedervärda hustrur, som blott vilja spela
sina svartsjuka män och den inbilske Sir John ett spratt.
Men härmed var Falstaff enligt Shakspere’s mening
förbrukad. Han hade, då han skrev andra delen av Henrik
IV, tänkt att låta honom uppträda i ännu ett fortsättnings-
stycke, Henrik V. Men nu avstod han därifrån och berättar
där blott om hans hädanfärd. Detta fjärde drama skrev
han antagligen såsom invigningsstycke för den nya Globe-
teatern, och såsom sådant passade det synnerligen väl. Det
är ett nationellt folkligt krönikespel, i vilket de mest sym-
patiska sidorna i den engelska folkkaraktären komma fram,
om än dramat såsom konstverk står vida tillbaka för de
båda delarna av Henrik IV.
Såsom komisk karaktärstecknare står Shakspere här
på höjdpunkten, och det är karaktärerna, som i främsta
rummet intressera honom. Metoden är densamma, som han
begagnat för Köpmannen i Venedig. Centralfiguren i de
båda styckena är den unge prins Harry, i vilken Shakspere
tecknat sitt människoideal vid denna tid — i viss mån ett
omedvetet självporträtt: den tjuvpojksaktigt glade unge prinsen,
som tycker om ett gott skämt och ett lustigt spratt, men som
innerst är en djupt allvarlig, pliktmedveten natur, utan all
ärelystnad och med det ärliga, flärdfria sinnets motvilja mot
allt skenväsen. Mot honom kontrasteras fadern, den beräk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
