Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Marlowe och hans efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FAUSTUS. JUDEN PÅ MALTA 511
då teologien eller vetenskapen härom? Först genom magien
kunde forskarens omätliga törst efter vetande, makt och
njutning tillfredsställas, och utan tvekan ingår Faust därför
sitt förbund med Mephistophilis samt hånar denne för hans
hjärtnupenhet vid tanken på den himmel, han genom sitt
fall förlorat:
Ej trodde jag dig vara så sensibel
För det att du förlorat himmelsk fröjd.
Så lär av Faust då ett manligt sinne
Och att förakta fröjd, som aldrig nås.
Säg åt den store Lucifer, din herre,
Att Faust vågat trotsa evig död
För djärva tankar emot Jovis gudom.
Tekniskt mest fulländad är hans Juden på Malta, och att
han till hjälte valde en son av Israels förtryckta stam är
betecknande för hans anarkiska läggning. Ty han fann
hos denne ett av förtrycket alstrat lidelsefullt hat mot hela det
kristna samhället, ett skarpt, av inga fördomar villat förstånd
och ett okuvligt begär att härska —■ genom guldets makt.
En dylik passionens son var just en hjälte efter hans sinne.
Karaktäristiskt låter han Machiavelli såsom “Chorus“ inleda
stycket med en monolog:
För mig religionen är en barnalek,
Okunnighet den enda synd, som finns.
Om luftens fåglar tälja mord från fordom
— Jag blyges vid att höra sådan dårskap!
Vad rätt till herraväldet hade Cæsar?
Blott makt gör kungen. Lagar duga endast,
När de som Drakos skrivas ned i blod,
Och fasta citadell långt mera båta
An löftens brev och pergament.
Själva handlingen utvecklar sig sedermera som en spän-
nande roman av Eugène Sue. Men början, där Marlowe fram-
för allt söker att teckna hjältens psyke, är rent överlägsen,
och det är denna typ, som sedan’ går igen också i Shak-
spere’s Köpmannen i Venedig och Ben Jonsons’s Volpone.
Hans båda sista stycken kunna vi här förbigå. Till
hans Edward II får jag tillfälle att i ett annat sammanhang
återkomma, och hans Blodbadet i Paris föreligger i ett så
vanställt skick, att vi endast på spridda ställen känna igen
mästarhanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
