Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Teaterförhållandena på Elisabeths tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502 DEN ENGELSKA SCENEN
Men så gå Juliet, hennes moder och amman ut, och där-
efter heter det: “Romeo, Mercutio och fem eller sex andra
maskerade personer uppträda. Fackelbärare“. Därmed hade
scenen förändrats till en gata, och fackelbärarna angåvo,
att det var natt. Då Romeo och hans vänner under sam-
talet besluta att begiva sig till Capulets fest, heter det i
scenanvisningen: “De marschera kring scenen och tjänare
komma in med handkläden.“ Därmed hade scenen ytterligare
växlat, och utan att Romeo och hans vänner lämnat sin
plats, hade de förflyttats in i Capulets bankettsal.
I detta fall voro anordningarna således så enkla som
gärna var möjligt. Men däremot nedlade man stora kost-
nader på kostymer, ehuru dessa naturligtvis alls ej voro
tidstrogna, och dessa kostymer voro, jämte skådespelen,
truppens förnämsta egendom. Teatrarna ägdes däremot av
enskilda personer, som hyrde ut dem åt de olika trupperna,
och i regeln tyckes hyran hava utgått på så sätt, att skåde-
spelarna fingo den penny, som vid ytterdörren erlades av
varje teaterbesökande och som berättigade denne att stående
på den öppna gården åse föreställningen, under det att
teaterägarna uppburo de högre avgifterna av dem, som togo
plats på gallerierna. Såsom en serie handlingar visa, voro
dessa teaterägare i regeln verkliga ockrare och blodsugare,
vilka togo en dryg brorslott av inkomsten och genom lån
och andra transaktioner på allt sätt utsögo de stackars
aktörerna. Men samma handlingar visa ock, att skåde-
spelarna voro ett rent slödder, som levde i en ständig misär.
Den organisation, som en dylik trupp hade, var rent republi-
kansk. Någon direktör fanns icke, utan alla hade lika mycket
att säga, och gemensamt ägde de kostymgarderoben och deskåde-
spel, som de köpt av författaren. Likaså avlönade de gemen-
samt de s. k. hirelings eller de skådespelare, som utförde de
mindre maktpåliggande rollerna, och vidare hade de att föda
och kläda de gossar, som spelade kvinnorollerna, ty i England
höll man strängt på, att inga kvinnor fingo uppträda på
scenen. När en hireling visade sig duglig, kunde han dock
upptagas i truppen och fick då del i dess tillhörigheter, men
förut betraktades han blott såsom en vanlig, lagstadd tjänare,
vilken fick en veckoavlöning av sex till tio shillings.
Representationerna på de öppna teatrarna, de s. k. public
theatres gåvos alltid vid dagsljus ; endast i de s. k. private
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
