Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Dramat - Den antikiserande tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444 CLÉOPÂTRE
klassiska stilen överflyttades till franska, Trissinos Sofonisba
dock ej förr än 1559.
Ett antikiserande drama på franska hade således många
förberedelser, och den medlem av plejaden, som här bröt
väg var Etienne Jodelle. 1552 uppfördes i Collège de
Reims hans tragedi Cléopâtre och hans komedi Eugène inför
en ytterst entusiastisk publik av lärde och hovmän —
Henrik II åskådade själv från ett fönster föreställningen.
De uppträdande voro Jodelle själv, Remi Belleau, Jean de
la Péruse och deras vänner, och själva betraktade de denna
representation såsom vändpunkten i det franska dramats
historia. Eftervärlden har häri givit dem rätt, men icke
kunnat dela deras förtjusning för tragedien såsom en estetisk
produkt. Författaren var ännu blott en tjugo års yngling,
visserligen en betydande poetisk begåvning, vilket vi skola
finna, då vi komma fram till hans lustspel Eugène, men
ännu ytterst omogen, och hans talang låg tydligen icke för
tragedien; några nya uppslag utöver Trissinos Sofonisba
och Buchananus’ Jephtes innehåller Cléopâtre icke. Liksom
Trissino valde han icke ett mytologiskt, utan ett historiskt
ämne, som förut var auditoriet välbekant. Någon spänning,
något intresse för händelseförloppet kunde här icke före-
komma, och överraskningar såsom i medeltidsdramat voro
här uteslutna. Det hela är i stället såsom i Sofonisba an-
lagt på att skildra ett enda patetiskt moment i hjältinnans
liv, och av hela den gripande kärlekshistoria, som Shakspere
sedan skulle återgiva, återstår hos Jodelle blott den sista
scenen: Kleopatras död, som framställes i fem långa akter
— Antonius har redan begått självmord, innan stycket börjar.
Jodelles tragedi står också i en bestämd och troligen med-
veten motsats till det så händelserika, men för all psykologi
så ointresserade medeltidsdramat, ty här händer faktiskt
ingenting alls, och själva den katastrof, som efter så många
förberedelser inträffar, berättas blott. Av det dock relativt
spännande Senecadramat har således Jodelle i själva verket
nöjt sig med att efterbilda blott den yttre apparaten: bud-
bäraren, den förtrogne, kören, drömmen, gengångaruppen-
barelserna, de långa odramatiska monologerna, frånvaron av
alla komiska element, de uppträdandes höga rang, det obe-
stämda palatsrum, där allt försiggår, och den korta tiden,
blott några timmar. Utöver detta kommer Jodelle icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
