Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Lopes samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mord och. belägringen av Zamora, kunna vi här förbigå
och endast fästa oss vid den första. Den historia, som här
skildras, var alldeles okänd för Poema del Cid, och först i
Cronica rimada höra vi om tvisten mellan de båda fäderna,
vilken här dock, mera prosaiskt, har sin orsak i en fårstöld.
Ämnet utbildades sedan i romanserna, och dramat är knappt
annat än en dramatiserad romanscykel, där originalen hela
tiden skimra igenom. Men själva den konflikt, på vilken
stycket är byggd, konflikten mellan ärans och kärlekens krav,
är Guillen de Castros insats, ty romanserna känna ej, att
Rodrigo förut varit kär i Ximena. Stycket är för övrigt anlagt
såsom ett chronicle-play med ständiga scenväxlingar, som ju
ej vållade den spanska teatern några svårigheter, och med
tämligen långa tidsavstånd även inom samma jornada. Men
det äger oerhört kraftiga, typiskt spanska effekter.
I första scenen mottager Rodrigo riddarslaget av konungen
i närvaro av hela hovet, prinsessan Urraca och Ximena, vilkas
böjelse för den tappre ynglingen här framskymtar. Därefter
har konungen en överläggning med sitt råd och meddelar
där, att han till guvernör för den unge prins Sancho utsett
Rodrigos far, den gamle Don Diego. Mellan denne och
greve Lozano — Ximenas far — uppstår med anledning
härav en häftig tvist, som slutar därmed, att Lozano
tillfogar Diego den största skymf, som kunde vederfaras en
spansk hidalgo: han slår honom en örfil. Gubben lyfter
då den käpp, på vilken han stöder sig, men hans arm är
för svag och sjunker kraftlös ned, och såsom en vanärad
man stapplar han till sitt hem. På väggen hänger ättens
gamla slagsvärd, som han tar ned, men hans krafter räcka
icke längre till att svinga det. Förtvivlad tillkallar han
sina söner för att pröva deras mod och för att i dem finna
en hämnare; och den scen, som nu följer, förefaller nästan
vara tagen ur en isländsk saga. Först komma de båda
yngsta, och fadern fattar då deras händer och trycker dessa
så hårt, att de skrika av smärta — de äro således för veka
och duga ej till hämnare. Men så kommer Rodrigo, och
honom biter fadern i fingret. Men Rodrigo skriker ej av
smärta, utan av förbittring: “Vore du ej min far, svarade
jag med en örfil.“ — “Detta vore ej den första“ — och
så berättar Don Diego, som ej känner sonens böjelse för
Ximena, den skymf, som greve Lozano låtit honom lida, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
