Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Lope de Vega
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellanmakter mellan konung och folk, och flera av hans
stycken äro riktade mot den förtryckande, övermodiga och
utsvävande feodaladeln. I Peribañez y el Commendador de
Ocuña, ett bland hans bättre stycken, söker kommendören
att förföra den tappre bonden Peribañez’ kyska maka.
Peribañez göres till anförare för en trupp, som skall draga
ut mot morerna, vid avtåget omgjordas han av
kommendören med ett svärd, “mannens ära, hans heders värn“,
ilar sedan om natten tillbaka och sticker ned brottslingen,
just som denne söker tränga in i hans hus. Sedan
uppträder han själv inför konungen, försvarar sin gärning och
får nåd. Men ännu högre står Lopes Fuente Ovejuna, en
frihetshymn, inför vilken även Schillers Wilhelm Tell
förefaller blek och livlös. Det, som här skildras, är icke ett
politiskt lönnmord, utan huru en hel by under anförande
av sina alkalder dräper Fuente Ovejunas förtryckare, den
skändlige kommendören av Calatravaorden, som våldtagit
byns hustrur och flickor, som låtit piska bönderna och som
till sist vill låta hänga den tappre bonden Frondoso, som
så käckt trotsat den brutale och liderliga stormannen. Nu
bryter byns förtvivlan ut i uppror, alla väpna sig, även
kvinnorna, man tränger in i slottet och dräper hela
förtryckarföljet. Och så kommer man överens om, att ingen
skall förråda den andre. Även på pinbänken vidhålla de,
gubbar, barn och flickor, att dråparen är Fuente Ovejuna
— hela byn, och på så sätt bliva de tappra bönderna
utan straff.
Det hela är fyllt av en så frisk, folklig anda, en så varm
frihetskärlek, att man knappt kan tro, att detta ypperliga
folkskådespel skrivits i Filip III:s Spanien. Men samma
känsla för det lägre folket är ett genomgående drag hos
Lope, och det visar sig icke minst i hans komiska folktyp,
hans Gracioso. Med rätta har man berömt denna, och den
står vida över det samtida engelska dramats monotona clown
med dennes misslyckade kvickheter. Ej heller är han såsom
hos de senare spanska dramatikerna endast en komisk betjänt,
utan ibland det, ibland bonde, ibland herde, soldat eller vad
som helst, och han jagar icke efter vitsar utan representerar
en sund och äkta folkkomik.
Men man får ej för starkt urgera Lopes demokrati. Även
han var spanjor, hade spanjorens nästan religiösa rojalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
