Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Lyrik och epik - Cervantes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här blev författaren snart intagen av sin hjälte och parodien
försvinner. Så gick det också för Dickens. Mr. Pickwick
är först en karikatyr, som kunnat härröra från en
“amerikansk humorist“, men han slutar såsom typen för en
älskvärd, något originell gammal gentleman, som icke blott
författaren, utan även läsaren nästan beundrar.
Så är det ock med Don Quijote. Han bibehåller väl
troget sin fixa idé, men denna uppbäres av en så nobel
uppfattning av tillvaron, att vi, trots det att hjälten är
rubbad, icke kunna vägra honom vår sympati, och inom
gränsen för sin speciella vurm röjer han dessutom en viss
klokhet. När Cervantes i romanens slut till sist låter honom
inse sin dårskap och sluta sina dagar, ha vi på sätt och vis
känslan av, att det dock är en stor man, som skiljes hädan,
och vi giva Cervantes rätt, då han låter sin döende hjälte
yttra, att han slutar icke såsom den rubbade Don Quijote
av la Mancha, utan såsom “Alonso Quijano, åt vilken min
vandel förskaffat namnet den gode“. Och vi hålla med
författaren, då han fortsätter skildringen av den vandrande
riddarens sista stunder: “Denna underrättelse gav
hushållerskans, systerdotterns och den gode vapendragaren Sancho
Panzas tårfyllda ögon en sådan påstöt, att den kom tårarna
att rinna över och tusen djupa suckar att frambryta ur deras
bröst, ty såsom redan någon gång blivit sagt, så länge Don
Quijote var rätt och slätt Alonso Quijano den Gode och
även när han var Don Quijote av la Mancha hade han i
själva verket alltid ett vänligt sinnelag och ett angenämt
umgängessätt, och därför var han väl omtyckt icke blott av
sitt husfolk, utan av alla, som kände honom.“
Men även Sancho Panza blir under romanens lopp en
annan. Då vi först möta honom, är han blott den dumme
bonden, men han blir, med bibehållande av sin realistiska
syn på tingen, allt visare och visare, och trots det att han
aldrig upphör att vara en veritabel, småsjälvisk bonde,
utvecklar han allt älskvärdare och älskvärdare egenskaper.
Att romanens betydelse ej låg i den lyckade parodien på
Amadis, insågs redan av den litterära kritiken, när denna
först började. Ty hade så varit, hade nog parodien glömts
bort på samma gång som originalet. Men i stället såg man
under nyromantikens dagar romanens betydelse i kontrasten
mellan det poetiska och det prosaiska i den mänskliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
