Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Den nya estetiken - Tasso
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
språk och världsåskådning är skild från den grekiska,
behöver därför alls ej underkasta sig de lagar, som uppställts
för den senare. Han instämmer väl med Trissino däri, att
ett epos, d. v. s. en dikt, som på vers skildrar ryktbara
handlingar, har ett moraliskt syfte, men han skiljer på tre
olika slag av epos. Ett epos kan skildra en enskild
handling av en person, många handlingar av många personer
och många handlingar av en person. Det första är det
antika epos, för vilket Aristoteles’ regel gäller. Det andra
är Bojardos och Ariostos epos, och det tredje är det biogra-
fiska epos, som redogör för en hjältes hela liv; ett dylikt,
Ercole, hade Giraldi själv skrivit. De bägge sista arterna
kallar han romanzi, och dessa romanzi är han snarast böjd
att sätta över de antika eperna.
Skriften framkallade en livlig polemik, och mot Giraldi
uppträdde bl. a. Sperone Speroni och Minturno, vilken
senare framhöll, att romanzi ej kunde emancipera sig från den
lag, som gällde all dikt, enhetligheten, och att en historisk
framställning förblir historia, även om den sättes på vers.
Denna strid fick en ganska stor betydelse för tidens episka
diktning, icke minst för Tasso, och under tiden närmast efter
Trissino och Giraldi möta vi flera olika försök att lösa de
här diskuterade frågorna. Luigi Alamanni, som på versi
sciolti skrev en lärodikt, La Coltivazione, vilken var avsedd
att bliva en italiensk Georgica, efterlämnade vid sin död
även ett epos, Avarchide, som trycktes 1570. Motivet är
liksom hos Trissino taget från Iliaden, och det är en gallisk
stad, Avarco, som här satts i stället för Troja. Men detta
ämne har han sökt att modernisera genom att bland
huvudhjältarna införa konung Artus och Lanzelot, av vilka den
förre motsvarar Agamemnon, den senare Akhilleus; dikten
rör sig också om “Lanzelots vrede“. Även Tassos far,
Bernardo Tasso, var inne på samma väg. Han arbetade
länge på en dikt, vars hjälte, Amadigi, var rent romantisk,
lånad från den bekanta spanska romanen, och han tänkte
först att avfatta den på versi sciolti, giva det hela en
enhetlig handling och även i övrigt efterbilda Homeros och
Vergilius. Men under utarbetandet utkom Giraldi Cinthios
Discorso, och Bernardo Tasso gick nu fullständigt över till
motpartiet och skrev sitt epos med Ariosto såsom mönster.
Löst blev problemet först genom Camoes’ och Torquato
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
