Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Den nya estetiken - Trissino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visserligen ej varit alldeles utan poetiker, men dessa hade
ej varit annat än versläror eller redogörelser för de olika
diktformer, som funnos, och till några allmänna estetiska
principer eller till någon estetisk-kritisk uppfattning hade
man ej kunnat höja sig. Och i själva verket hade den
egentliga renässansen heller icke kommit längre. I det hela
inskränkte man sig, såsom Petrarca och Boccaccio, till ett
“försvar“ för diktkonsten och begagnade därvid samma
metod som antikens stoiska filosofer: en allegorisk tolkning
av diktverken och myterna, vartill även de judiska
rabbinerna visat vägen. Därutöver hade man en — dock mera
dunkel — känsla av poesiens betydelse för den mänskliga
kulturen — en tanke, som lånats från Horatius’ poetik.
Omslaget till en högre uppfattning skedde först med
1500-talets början genom den förnyade bekantskapen med
Aristoteles’ poetik. Denna hade väl ej varit alldeles okänd under
medeltiden, då man studerat den i några från arabiskan
verkställda tolkningar, men den hade föga inverkat på
själva diktkonsten. Likväl hade redan under medeltiden
en viss estetisk teori utbildats bland de lärde under intryck
av dessa fördärvade Aristoteles-texter och de romerska
grammatikerna, och denna teori blev sedan icke utan all
betydelse för senrenässansens estetik, ty då man började med
verkliga Aristotelesstudier, lågo dock dessa nedärvda
föreställningar bakom. Att tragedier och komedier skulle vara
dramer hade medeltiden visserligen ej förstått, men man
hade klart för sig, att de förra började i lycka och slutade
i olycka, de senare tvärtom; vidare att en tragedi skulle
behandla ett historiskt ämne och röra sig med furstliga
personer, under det att komediens hjältar voro personer ur
vardagslivet. Men någon praktisk betydelse hade dessa
teorier icke haft, då man ju ej skrev några tragedier och
komedier.
Det var därför en alldeles ny insats, som gjordes, när
Georgio Valla 1498 utgav en latinsk översättning av
Aristoteles’ poetik från det grekiska originalet; detta trycktes
sedan 1508, en italiensk översättning först 1549. Men
redan några år efter Vallas upplaga möta vi i Trissino en
hängiven anhängare av Aristoteles. Hans 1515 skrivna
Sofonisba är blott ett försök att i praktiken tillämpa den
grekiske tänkarens lära, och Trissinos poetik, som utkom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
