Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Inledning - Nationalitet och humanism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oberoende nationalkyrkor, och inom den världsliga kulturen
förlorar Frankrike sin ledande ställning, det litterära utbytet
mellan de olika folken blir svagare och särmärkena
framträda mera än likheterna.
Med den egentliga renässansen följer en ny kosmopolitisk
våg. Humanismen var internationell, och humanistens
egentliga fädernesland var forntidens Imperium romanum. Denna
internationella kultur fick också sitt eget språk, det klassiska
latinet, som av humanisterna själva betraktades såsom ett
alldeles annat språk än medeltidens. Men i denna
kosmopolitism låg dock fröet till en ny reaktion. För den
italienska humanismen var återgången till forntidens Rom tillika
en nationell rörelse. Så var det för de första humanisterna,
för Rienzo och Petrarca. Hos de följande, hos Boccaccio
och 1400-talets humanister spåras väl ej mycket av detta
drag, och de känna sig tydligen mera såsom världsborgare
än såsom italienare. Men då denna humanism omplanterades
i övriga land, blev situationen i viss mån en annan. För
de icke italienska humanisterna var det antika Rom ej en
nationell forntid, utan något främmande. De franska, spanska
och engelska humanisterna tyckas föga hava känt detta,
men hos de tyska, särskilt hos Hutten, röjer sig ett starkt
nationellt patos, som till en del framkallats av Tacitus’
Germania och som ligger bakom de tyska protestanternas
uppror mot den romerska kyrkan. Men det uppslag, som
här gavs, kom dock ej att fullföljas, enär den tyska kulturen
efter reformationen föll tillbaka i barbari och därför ej
utövade något inflytande på den europeiska civilisationen.
Det nya uppslaget skulle i stället komma från Italien.
Såsom ofta framhållits i detta kapitel, betecknar
senrenässansen en reaktion mot humanismen, och den var det även
i detta fall. Mot humanismens kosmopolitism kommer nu
åter en stark nationell svallvåg, som börjar i Italien och
därifrån går ut över hela Europa, och denna nationella
rörelse får nu en alldeles konstitutiv betydelse. Delvis
anknyter den sig till 1400-talets strävan mot fullt oberoende
nationalstater. Det är en dylik tendens, som återfinnes i
Bodins statslära och hos Machiavelli, vars mål var ett enat
och av utlandet oberoende Italien. Men i det hela har denna
nya nationalism mindre en politisk än en litterär och språklig
innebörd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
