Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Inledning - Vetenskapen - Statslära, naturrätt och naturlig religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följande sätt. Äldst hade människorna levat i ett
naturtillstånd, men genom en överenskommelse dem emellan hade
de beslutat att bilda en stat — således ett samhällsfördrag
av liknande karaktär som det senare härskarfördraget. De
rättigheter, som individen ägt genom jus naturæ, hade han
dock aldrig avstått vid samhällsfördraget, och dessa fingo i följd
härav ej heller inskränkas genom de senare samhällslagarna.
Den, som särskilt utbildade denna naturrätt, var
holländaren Hugo Grotius genom det bekanta arbetet De jure belli
et pacis (1625). I en tid av brutalt våld och barbari var
denna skrift, som lade grunden till den moderna folkrätten,
ett humanismens fridsrop och även en protest mot
Machiavellis ensidiga maktteori. Naturrättens principer — respekt
för äganderätten, skyldigheten att hålla fördrag och bestraffa
brott — voro av Gud nedlagda hos människan och skulle
vara riktiga, även om ingen Gud funnes. Även sedan
individerna av fri vilja sammanslutit sig till en stat, hade
dessa principer gällande kraft, och på dem vilade själva
samhällsfördraget.
Dessa olika statsteorier utvecklades särskilt i England
under den där utbrutna kampen mellan konungamakt och
folkmakt, och av de många författare, som här uppträdde,
är det särskilt en, som haft en stor betydelse för
eftervärlden, nämligen Thomas Hobbes (1588—1679).
Naturrätten under naturtillståndet bestod enligt hans teori i
individens absoluta rätt till allt, som stod i hans makt. Men
därigenom kolliderade den enes rätt mot den andres, och
naturtillståndet kännetecknades således av ett allas krig mot
alla. Gent emot andra var individen utan annat skydd,
än det han själv kunde bereda sig, men då driften att
bevara livet också ligger i människonaturen, ingingo
individerna ett samhällsfördrag, i vilket de enskilde avstodo
den suveräna rätt, som tillkom var och en, och i stället
lovade varandra att underkasta sig en styrelse och att till
denna regeringsmakt överlämna den suveränitet, som under
naturtillståndet tillkommit alla de olika individerna. Något
härskarfördrag, som avslutats mellan monarken och folket,
fanns således icke, utan sin makt hade han fått redan
genom samhällsfördraget. Mot en godtycklig härskare kunde
undersåten ej åberopa någon naturrätt, ty även från de
naturliga rättigheterna hade han avstått genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
