Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Inledning - Vetenskapen - Filosofien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp från våra altaren. Gudarne äro vordne gamla, och
världen är lik en yster fåle, vilken känner, att de ej längre
hava makt att tygla honom; till lön för deras möda slår
han bakut“. Men de orkeslösa gudarna böra få sitt avsked
och drivas ut ur himlen. Det är blott sanningen, som
aldrig åldras, som ständigt förbliver ofelbar och odödlig!
Strävan efter denna sanning är livets högsta uppgift.
Väl kan den “furioso eroico“, som fylles av detta begär,
aldrig nå sitt mål. Tvärtom skall han lida under smärtan
av det omöjliga häri, han skall misskännas och förföljas,
men han skall dock erfara den befriande känslan av att
hava närmat sig källan till all sanning, godhet och skönhet.
Giordano Bruno var den store entusiasten, själv en “furioso
eroico“, som förenade skaldens fantasi med tidevarvets
hänförelse för vetenskapen och det mänskliga framåtskridandet,
och liksom hos en Loyola och en Luther framträdde hans
världsåskådning såsom en religiös tro, som han ej tvekade
att besegla med martyrdöden.
Hos andra röjer sig den nya tidens anda på ett olika
sätt. Mot entusiasterna stå skeptikerna, även dessa påverkade
av antikens tänkare. Den utan tvivel främste bland dem
var fransmannen Michel de Montaigne, hos vilken vi redan
spåra något av Voltaires fina ironiska leende, liksom vi hos
Giordano Bruno funnit upplysningsmännens hänförelse.
Montaigne föddes i Bordeaux 1533, och hans ungdom och
mannaålder inföllo således under en tid, då Frankrike sönderslets
av striden mellan hugenotter och katoliker. Men Montaigne
tog icke parti, åsåg kampen såsom ett intressant skådespel,
utan att förlora sin kyliga besinningsfullhet. Förmögen
och oberoende drog han sig vid blott 38 års ålder tillbaka
till sitt slott, där han — frånsett några resor och ett kort
uppdrag såsom maire i Bordeaux — sedan levde den fint
bildade privatmannens liv, fördjupad i sina studier och sina
reflexioner, utan någon önskan att bliva lärd, snarare med
förakt för det lärda pedanteriet, en bland sin tids mest
spirituella författare och som blivit det, nästan utan att
tänka därpå. I marginalen till de böcker, han läste, skrev
han ned sina omdömen och sina tankar, och dessa svällde
så småningom ut till “essayer“ — en term, som här för
första gången förekommer — strödda reflexioner över allt
möjligt i livet, men mest över antecknarens eget själsliv, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
