Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högrenässansen i Italien - Lorenzo dei Medici
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mirandola och med skalder som Poliziano, men samtidigt
fanns det hos honom ett folkligt drag, som skarpt bryter
sig mot de humanistiska intressena, något av florentinarens
gaminlynne, och samme man, som nyss förut fördjupat sig
i en platonsk diskussion med Ficino, kunde stunden därpå
skratta åt Pulcis bizarra och folkliga hjältedikt Morgante
maggiore. Ett skämt hade han svårt att undertrycka. Av
Dante var han en hänförd beundrare, men detta hindrade
honom ej att i dikten I Beoni travestera Divina Commedia
och låta en samling florentinska fyllbultar passera revy i
stället för den gudomliga komediens hänsovna skuggor.
Hans egen diktning får, liksom hela högrenässansens,
just sitt särmärke genom denna brytning mellan lärd och
folklig poesi. Lorenzo började med sonetter, canzoner och
sestiner i Petrarcas stil, och bakom dem ligger en fingerad
kärlekshistoria, som lånats från Vita nuova och från
Petrarca. Utan tvivel visar sig Lorenzo här såsom en bland
de bättre petrarkisterna, och i mästarens kärleksfilosofi har
han inmängt platonska idéer, som giva hans dikter ett visst
nyhetens värde. Men här kommer dock icke den verklige,
varmblodige Lorenzo fram, ty denne var minst av allt
någon trånande idealist, utan hade sin styrka i den
realistiska observationen. Denne Lorenzo möta vi däremot i
samlingen Selve d’amore, dikter, skrivna på de folkliga
versmåtten ottava rima och terziner. Namnet, Selve,
lånade han från Statius och avsåg därmed fria utgjutelser
utan någon bestämd disposition, och när Lorenzo i dem
giver sin fantasi fria tyglar, är han också mest till sin
fördel. Särskilt äro hans landskapsbeskrivningar mästerliga,
på samma gång klassiska och realistiska. Så börjar idyllen
Corinto med en skildring av en italiensk månskensnatt, då
hela naturen slumrat in och “il mundo è d’ombre e di
silenzio pieno“. Ännu mera livfylld är den dikt, i vilken
han beskriver en falkjakt, La caccia col falcone. Det är
just i själva gryningen. I öster synes morgonrodnaden,
och bergens toppar skimra som av guld, sparvarna börja
kvittra, bonden drar ut till sitt arbete, stjärnorna blekna,
svinen släppas ut i marken, luften är frisk och kristallklar,
jägarna rida ut och före dem springer ett koppel hundar,
som alla nämnas vid namn — ett helt tjog. Och så
skildras själva jakten med falkjägarens detaljkännedom och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
