Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Humanismen efter Petrarca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstfullare än den ringaktade dikten på vulgärspråket. Viktigare
än dessa dödfödda försök var den estetiska teori för ett epos,
som Cristoforo Landini framlade i sina för den platonska
akademien författade Disputationes Camaldunenses, ty denna
teori återvänder hos de flesta av senrenässansens episka skalder,
hos Tasso och Spenser. Teorien går tillbaka till Petrarca
och ännu längre, men utvecklades här mera systematiskt.
Eneiden är en allegorisk dikt, som framställer idealet för ett
filosofiskt liv. Æneas själv är människan, som slutligen
höjer sig till det högsta goda, Troja är ungdomstiden, där
Paris, som följer en jordisk Venus, stannar kvar och går
under, under det att Æneas, ledd av kärleken till den
himmelska skönheten, räddas, Italien, som är målet för hans
irrfärd, är den sanna visheten o. s. v.
Men även bland humanisterna funnos poetiska
begåvningar. En bland dem var Poggio Bracciolini, som onekligen
hos sig har något av Boccaccio, ehuru dessa anlag
förkvävdes av de humanistiska intressena. Han var en skarp och
icke så litet elak observatör. Denna egenskap kommer väl
mindre fram i hans på sin tid så oerhört populära Facetiæ,
en samling anekdoter, oftast mycket slippriga, men alldeles
för litet utförda för att uthärda någon jämförelse med
Boccaccios noveller. Hans verklighetssinne och hans vakna
iakttagelseförmåga göra sig däremot förträffligt gällande i hans
spirituella och målande brev, i vilka man får en ytterst
åskådlig bild av ungrenässansens liv. Någon älskvärd person
var Poggio icke, men han var onekligen en talang som
smädeskrivare, och hans polemik är den kanske giftigaste under
denna tid — vilket vill säga mycket. Men även denne
stridbare, energiske humanist, som ständigt var på jakt efter
gamla handskrifter, som alldeles gick upp i de litterära
striderna och som hänsynslöst sökte armbåga sig fram, även
han hade hos sig något av renässansens veka melankoli, och
denna kommer särskilt fram i hans De varietate fortunæ, den
äldsta skildring vi hava av den stora, medeltida ruinstaden
vid Tibern, innan renässansen här ännu gjort sitt inträde.
Utgångspunkten för hans skildring är den capitolinska kullen,
där han slagit sig ned på ett nedrasat marmorblock,
varifrån han blickar ut över Forum och Palatinen. Han
beskriver här de rester, som då ännu vid 1400-talets början funnos
kvar av den antika kejsarstaden, och ur arkeologisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
