Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Boccaccio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
taga en svart sten i munnen kan bliva osynlig. Därefter
låtsa de, som om de ej se Calandrino, och så driva de med
honom på allt sätt, under det att Calandrino är överlycklig
över sin osynlighetskonst. Men oftast är satiren mindre
oskyldig, och särskilt riktar den sig mot kyrkan. Det är
fableauernas antiklerikalism, som här går igen, men
betydligt mera frän. Prästernas, munkarnas och nunnornas erotiska
snedsprång skildras med en öppen skadeglädje, med
avlatskrämeriet tillåter Boccaccio sig ett ytterst vanvördigt gyckel,
och t. o. m. helgonen slippa ej alldeles undan. Så låter
han en bland de värsta uslingar, som funnits, en Ser
Ciapelletto, — vilken, inom parentes sagt, verkligen existerat —
på sitt yttersta resonera som så: “Under min livstid har
jag begått så många synder, att om jag nu vid min död
begår en till, så gör det varken mer eller mindre till saken“,
och så sätter han i den stackars munk, som mottager hans
sista bikt, en den mest uppbyggliga skildring av sitt liv.
Därpå dör han, ryktet om hans fromma vandel sprider sig
genom munkens likpredikan, och när denna slutat, “uppstod
en häftig trängsel, emedan alla skyndade fram att kyssa den
dödes händer och fötter. Alla kläderna sletos av kroppen,
ty den höll sig för lycklig, som kunde komma åt även det
minsta stycke“. Och så blir den döde kanaljen till sist
helgon — Sankt Ciapelletto. En liknande historia är den om
den fromma juden Abraham, som motstått alla
omvändelseförsök. Men så reser han till Rom — och efter den resan
låter han döpa sig. Ty Rom visade sig snarare vara ett
djävulens än Guds tillhåll, påven och prästerna voro där rena
ogärningsmän, och då den kristna religionen likväl ej gått
under, så tror jag, tillägger Abraham, att hon i sanning
upprätthållas av den helige Ande samt är framför alla andra
sann och helig.
Visserligen hade den föga reflekterande Boccaccio alls icke
något religiöst patos, men i dylika noveller ljuder dock
onekligen ett preludium till reformationen. Oftast är satiren
emellertid ganska godmodig, och den har aldrig den
passionerade styrkan hos Dante. Boccaccio har mer än någon
annan florentinarens skepsis. På dygden tror han aldrig
riktigt, och för sina ideal blir han aldrig varm. En malitiös
anmärkning har han svårt att undertrycka. Så berättar han
en historia om en underbart skön prinsessa, som blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
