Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Boccaccio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra sidan är det en verklighet, som han fritt omdanat.
Då Boccaccio reste tillbaka till Florens, var förhållandet
mellan honom och Fiammetta redan brutet, det var hon, som
varit den trolösa, icke han, och huvudpartiet i romanen,
den övergivna älskarinnans klagan, har således ingen
motsvarighet i Boccaccios egen biografi. Men måhända döljer
sig också här ett fragment av ett verkligt liv. Ungefär
såsom Fiammetta hade Boccaccios egen mor blivit övergiven
av den unge florentinske köpman, som i Paris vunnit hennes
kärlek, och kanske är det detta minne, som här spelat in.
Huvudvikten i romanen ligger likväl ej på det enkla
händelseförloppet, utan på skildringen av hjältinnans själsliv.
Och detta var något nytt. Medeltiden hade väl också haft
en mängd prosaromaner, men dessa hade blott till formen
skilt sig från de versifierade. Liksom dessa rörde de sig
inom en fantasiens värld, bland féer och jättar. Fiammetta
däremot spelar inom den reala tillvaron. Intresset vid de
medeltida romanerna, både de prosaiska och de versifierade,
knöt sig till de slag i slag följande händelserna. I Fiammetta
händer så gott som intet, och syftet är blott att giva en
psykologisk studie. Väl kan det sägas, att den häri icke
var den första, ty det var Vita nuova. Men över Dantes
underbara dikt vilar ännu något av medeltidens drömliv,
under det att Fiammetta är realistisk. Och i Vita nuova
skildrar Dante sitt eget själsliv — Beatrice skymtar ju blott
förbi — under det att Boccaccio valt den vida svårare
uppgiften att skildra själslivet icke blott hos en annan, utan
ock hos en annan individ av ett motsatt kön. Och detta
försök upprepades icke under renässansen. Ameto fick ett
otal efterföljare, Fiammetta ingen.
Såsom vanligt förstod Boccaccio ej att utnyttja sitt
uppslag. Mot hans naturliga realism bröt sig hans svärmeri
för antiken, och han sökte därför icke att käckt skildra den
verklighet, han så väl kände, utan föredrog att efterbilda
Ovidius’ heroider — lånade för övrigt också från Ars amandi
och Senecas Hippolytus — och följden blev därför en serie
av ändlösa deklamationer. När man i andra kapitlet hunnit
fram till Fiammettas och Panfilos sista möte, är intresset
faktiskt slut, och lamentationerna i de återstående sju kapitlen
kunna icke hålla uppmärksamheten vid liv.
Boccaccio var realist, och blott så länge han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
