Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Boccaccio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huvudsakliga skillnaden mellan dem och Ameto är, att eklogerna
äro på vers och på latin, under det att Ameto är på italienska
och på prosa. Men den versifierade förebilden skimrar dock
igenom, ty prosan avbrytes ständigt av dikter, på terziner,
och prosan är knappt annat än förbindelseleden mellan dessa
dikter. Samma karaktär av en samling ekloger, förbundna
genom en tunn prosaberättelse, bibehöll renässansens
herderoman ganska länge, och blott så småningom övergick den
till ren roman d. v. s. prosa.
Ett annat arv från Ameto fick denna herderoman i de
inlagda berättelserna, genom vilka huvudhandlingen ständigt
avbrytes — ett manér, som för övrigt återfinnes också i
den grekiska romanen och i de orientaliska sagorna. Ett
tredje var den allegoriska karaktären, den pastorala
maskeradkostymen. Uppslaget till en dylik fanns redan hos
Theokritos, och denna tendens hade vidare utvecklats av Vergilius,
men hos Petrarca och Boccaccio tages steget fullt ut —
deras latinska ekloger äro rena allegorier, och så är även Ameto.
Under herdelivets slöja skildrar Boccaccio här den neapolitanska
societet, för vilken romanen var avsedd, denna framträder här i
en ideal pastoralkostym, de frågor, som diskuteras, äro desamma,
som roat Fiammetta och hennes väninnor, kvinnorna äro de
ledande i denna herdevärld liksom i Neapels hovcirkel, och
erotiken bär den provençalska erotikens bleka färg — allt
drag, som gå igen i herderomanen ända fram till
mademoiselle de Scudèry. Ständigt är väl herderomanen så till vida en
verklighetsdiktning, att den söker skildra samtidens
societetsliv, men den är icke verklighetsdiktning däri, att den
skildrar detta sällskap, sådant det verkligen var, utan blott
sådant det drömde sig vara. Boccaccio nöjde sig tyvärr ej
med denna maskerad. Hans nymfer och herdar äro ej blott
hovfolk, utan därjämte rena allegorier; de sju nymferna,
som uppträda vid Venusfesten, äro de sju dygderna o. s. v.
Den antika fabeln visar sig till sist vara ett hölje för kristen
medeltidsteologi, och här hava vi således ett nytt exempel på
detta osäkra vacklande mellan antik och medeltid, som
kännetecknar ungrenässansen.
Vida mera lyckad är därför Boccaccios andra idyll, den
på ottava rima skrivna herdedikten Ninfale Fiesolano, där
han nöjt sig med att efterbilda Ovidius’ förvandlingssagor.
Dikten besjunger Fiesoles mytiska grundläggningshistoria,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
