Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Petrarca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personlighet dock ett stort konstverk, det första uttrycket
för den nya tid, som nu grydde.
Till sin börd var Petrarca florentinare. Hans far, Ser
Petracco, tillhörde samma parti som Dante, guelfi bianchi,
och blev liksom denne 1302 landsförvisad. Han flydde då
till det närbelägna Arezzo, och där föddes hans son Francesco
den 20 juli 1304. Dennes egentliga namn var således
Francesco di Ser Petracco, men detta ändrade han med
hänsyn till välljudet till Francesco Petrarca. Född i
landsflykt förblev han under hela sitt liv ett landsflyktens barn.
Något hem fick han aldrig, och sin fädernestad Florens
besökte han blott några gånger, helt flyktigt. 1310 flyttade
familjen till Pisa och därifrån 1313 till Avignon, den
uppväxande nya påvestaden. Den unge Francesco skickades
emellertid i skola till det närbelägna Carpentras, där han
fick sin första egentliga undervisning av en besynnerlig
gammal skolmästare, Convenevole, som visserligen skrev en
barbarisk latin, men som var en fullkomlig entusiast för det
forntida Roms minnen — en entusiasm, som också smittade
hans lärjunge och blev bestämmande för dennes liv.
Fadern ville utbilda sin son till jurist och skickade honom
därför att studera romersk rätt först i Montpellier, sedan i
Bologna och ville alls icke lyssna till Francescos böner att
i stället få studera antikens “poeter“. Genom faderns död
1326 blev Petrarca dock sin egen herre och kunde nu
odelat ägna sig åt de studier, som blivit honom så kära. För
den ekonomiska utkomstens skull lät han viga sig till präst,
men på denna bana kom han icke långt, ville det ej heller,
men lade onekligen i dagen en stor talang att förvärva
indräktiga kyrkliga sinekurer. Avignon var ju den stora
ecklesiastika börsen, och Petrarca kände tydligen till alla
konstgreppen. Tack vare sina prebenden, som icke gåvo honom
något att göra, blev han en oberoende man, som utan
näringsbekymmer kunde följa sina tycken. Redan som barn och
yngling hade han vant sig vid reselivet, och detta liv
fortsatte han som man. Han reste till Pyrenéerna, till Norra
Frankrike, Tyskland och Italien. Under en tid, 1337—1353,
hade han väl skaffat sig ett mera stadigvarande hemvist, i
det natursköna, ensliga Vaucluse, ett stycke från Carpentras,
men hans uppehåll där voro relativt kortvariga och avbrötos
ständigt av resor; efter 1353 återsåg han icke sitt Tusculum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
