Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den italienska renässansen - Allmän karaktäristik av renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längre munkar eller professorer, utan enskilda frie lärde,
som ej dolde sig i den tysta klostercellen, utan levde med
mitt upp i det rörliga livet. De flesta av dem, ända från
Petrarca, vistades så gott som på resande fot, bytte ständigt
hemvist i en orolig jakt efter lyckan. De nya biblioteken
lågo ej heller i klostren, utan tillhörde furstar eller rika
privatmän, Cosimo dei Medici, Nicolaus V, Federigo da
Montefeltro, kardinal Bessarion. Även innehållet var olika
mot förr. Då hade det varit teologiskt; nu utgjordes det
av klassiska handskrifter, ofta av en underbar skönhet och
smyckade med miniatyrer, utförda av samtidens främste
konstnärer.
Det lärda livet hade därför fått en alldeles ny karaktär.
Därigenom att bildningen under medeltiden koncentrats i
klostren hade den fått över sig ett visst lugn, munken hade
ej arbetat för vinning eller för äran, hans forskning kunde
därför bliva ärligare, men den saknade den sporre, som
ligger i varje tävlan. Allt gick därför i de nötta hjulspåren,
det hela blev en ständig repetition av gamla, utlevade satser,
som på sin höjd fingo en ny formulering. Med
humanismen kom det däremot strid och tävlan in i vetenskapen.
Humanisten, självisk och hänsynslös, var på en ständig jakt
efter ära och berömmelse, och ryktbarheten var för honom
även en ekonomisk faktor, ty efter denna såsom värdemätare
tog han betalt för sina tjänster. Mellan honom och hans
medtävlare rådde därför öppet krig, en kamp på liv och
död, vilken stundom fördes icke blott med pennan, utan
ock med dolken. Dessa litterära strider voro allt annat än
uppbyggliga, men genom dem kommo dock vetenskapen och
livet i växelverkan med varandra, och vattnet i vetenskapens
Bethesdadamm sattes i rörelse.
Då vetenskapens målsmän nu blivit lekmän, kunde man
tycka, att bildningen borde hava spritt sig till vidare kretsar
än förut. Men i själva verket var humanismen till sin
karaktär snarare aristokratisk än demokratisk. Till en del
berodde detta på språket. Medeltidens vetenskapliga språk
har karaktäriserats såsom en barbarisk kökslatin. Men kanske
icke alldeles rättvist, ty det var dock ett levande språk.
Renässansens vetenskapliga språk var däremot det klassiska
latinet, en reproduktion av särskilt Ciceros fraser, således
ett dött språk, svårt att lära och därför behärskat blott av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
