Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den italienska renässansen - Allmän karaktäristik av renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
litteraturen och vetenskapen, utan berör hela det andliga och
materiella livet.
Den mycket orediga opposition, som sedan riktats mot
Burckhardt, har, så vitt jag vågar döma, dels framhållit
fakta, som han aldrig förnekat, dels fäst en överdriven vikt
vid vissa drag, som snarast måste betecknas såsom relikter
från medeltiden. Renässans och medeltid gå ju i varandra.
I verkligheten finnas inga på året bestämbara “perioder“
inom historien, utan de olika tiderna flyta där samman, och
en periodindelning har endast pedagogisk betydelse. Så
ock ett begrepp som renässansen, som mindre bör betraktas
såsom en “period“ än såsom en viss kulturströmning inom
1300- och 1400-talen, då medeltid och renässans bryta sig
mot varandra, liksom “upplysning“ och “romantik“ under
1700-talet.
Innan vi gå vidare, återstår dock att bestämma innebörden
även av en annan term, med vilken vi i det följande nödgas
röra oss, nämligen humanism. Stundom begagnas humanism
och renässans såsom likvärdiga namn på samma företeelse,
men vanligen skiljas de åt, och så har jag gjort i detta
arbete, där renässans betecknar den stora, allmänna
kulturrörelsen, inom vilken humanismen blott är en sida: nämligen
renässansen, för så vitt den avser ett återupplivande av
antikens språk, vetenskap och poesi. Men andra taga dessa
termer i en annan bemärkelse. Så menar den utmärkte
franske litteraturhistorikern Faguet med renässans en
återgång till de antika idéerna, med humanism ett återupplivande
av den antika poesien. Men denna terminologi strider i
varje fall mot det faktiska, vetenskapliga språkbruket, enligt
vilket t. ex. Erasmus, som icke var poet, allmänt räknas
såsom en bland alla tiders främste humanister.
I detta arbete fattas renässansen således såsom det vidare
begreppet, humanismen såsom det inskränktare. I Italien
sammanfalla dock humanismen och den egentliga renässansen
till tiden tämligen med varandra, ty humanismen — den
nylatinska litteraturen — förlorar sin härskarställning vid
1500-talets början, då ledningen i stället övergår till de
författare, som skriva på de moderna språken. Efter denna
tid blir uppgiften ej längre att på antikens eget språk
återuppliva den klassiska dikten, utan i stället att skapa en
litteratur på de moderna språken i nära anslutning till antiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
