Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den äldsta kristna litteraturen - Johannesevangeliet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehållet i Jesus’ tal den lika rent dogmatiska satsen: “Jag
är Messias“, “Detta är Guds verk, att I tron på den, han
sänt haver“. I anslutning härtill delas människorna i två
stora grupper: de, som omedelbart och utan tvekan erkänna
Jesus såsom Messias, och de, som förneka samt i följd därav
förfölja honom. De, som tro, skola varda frälsta, men den,
som icke tror, är redan dömd, “emedan han icke tror på
Guds enfödde sons namn“. Det väsentliga är ej längre en
strävan att göra Guds vilja, utan att teoretiskt omfatta en
dogm, och redan här ljuder således medeltidens stämma,
korstågsriddarnes fältrop i kampen mot de “otrogna“.
I viss mån har författaren nått sitt mål, han har skildrat
en gud, och såsom konstverk står hans arbete onekligen
högst bland evangelierna. Någon barndomshistoria såsom
hos Matthäus och Lukas har Jesus här icke, utan står
plötsligt såsom en uppenbarelse framför oss. Hög och
majestätisk skrider han sedan fram bland människorna, skild
från dem genom en slöja av mystik, allsmäktig,
genomskådande allt och vetande allt. Redan innan han hade sett
de första lärjungarna, känner han, vilka de äro, och nämner
dem vid namn, när de komma. Likaså vet han “från
begynnelsen, vilka de voro, som icke trodde och vilken den
var, som skulle förråda honom“. Redan i början av sin
bana förutsäger han sin död, och då de gripa honom, vet
han redan, vad som skall vederfaras honom. Han dör
såsom en triumfator och uppenbarar sig sedan i hela sin
härlighet.
Men om författaren lyckats att med en överlägsen konst
skildra guden, har han däremot ej kunnat skildra en gud,
som tillika varit människa. Faktiskt är människonaturen
blott ett sken. Allt det mänskliga, humana är här borta,
och Johannesevangeliets Jesus är för hög att lida, utan
erinrar slående om renässansens bilder av martyren S.
Sebastian, som lugn, nästan olympisk låter sin kropp
genomborras av spjut och pilar. Trots sitt hat mäkta judarna
intet mot honom. Det är han själv, som bestämmer, att
och när han skall dö, och judarna äro blott omedvetna
verktyg i hans hand. Då han naglats vid korset, skriker
han i Markusevangeliet av smärta och utropar: “Min Gud,
min Gud, vi har du övergivit mig.“ Detta är äkta
mänskligt. I Johannesevangeliet däremot är han den korsfäste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
