Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Religion och filosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och kristendom särskilt utvecklade neoplatonismen till
hednisk teologi.
Utgångspunkten för neoplatonismen var liksom för Philon
rent religiös. Gud fattas också av Plotinos såsom det
oändliga, av ingen bestämning inskränkta “varat“, till vilken
människan tager sin tillflykt, emedan hon teoretiskt ej kan
finna någon sanning eller praktiskt någon frid, och målet
blir här ett fullkomligt uppgående i detta oändliga, för
vetandet ofattbara väsen. Uppgiften var närmast att ur
det oändliga förklara materien, och detta skedde genom den
av Philon blott antydda emanationsläran. Från det
fullkomligt abstrakta gudsbegreppet, “enheten utan mångfald“,
sker övergången till “mångfalden“ genom en “utströmning“
i olika grader ända ned till den sista emanationen, materien,
som således ej är något jämte Gud existerande, utan
härlett ur honom, en “mångfald utan enhet“. För
världsförklaringen går vägen således nedåt, från det högsta till det
lägsta. Inom moralen bär den uppåt. Där gäller det att
stiga från det lägre till det högre, ända till dess att
människosjälen ingår i en mystisk förening med den oändlige,
sjunker in i urväsendet och förlorar medvetandet om sin
egen individualitet genom uppgåendet i Gud — icke Philons
och kristendomens personliga Gud, utan “det ena“, “det
första“, “det goda“. Det första stadiet på denna flykt mot
himlen är askesen, frigjordheten från materien, det nästa
är kontemplationen, och till sist kommer, såsom kronan på
det hela, extasen, då människan utan tanke eller vilja
motståndslöst försjunker i det oändliga och blir ett med detta.
Gud är således det väsen, från vilket allt utgår och till
vilket allt vänder tillbaka. Dess första emanation är Nus
eller förnuftet, enheten i idévärlden. Dessa idéer äro dock
ej fullt desamma som de platonska, urbilderna för det
varande, utan därjämte även pythagoreiska tal och personliga
andeväsen, gudar — och här fingo neoplatonikerna plats
för hela den hedniska Olympen, ej blott för hellenernas,
utan ock för barbarernas gudar. Den nästa emanationen,
ur Nus, är Psyke eller världssjälen, som tillika är enheten
i själarnes rike. Och slutligen når Plotinos fram till den
sista emanationen, materien, som är det gudomligas
fullständiga motsats, men å den andra sidan såsom sådan icke
verklig, utan blott en skugga av det sant varande. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
