Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellertid erinra sig, att gränsen mellan dikt och historia under
hela antiken var ytterst svävande. Även en så vetenskaplig
författare som Thukydides ansåg sig hava full rätt att i
sitt arbete inlägga tal, som aldrig hållits, och för stora
partier i Herodotos’ historia vet man ej rätt, om man skall
karaktärisera dem såsom historiska eller såsom romantiserade
skildringar — exempelvis Kroisos’ historia. Den
vetenskapliga historieskrivningen hade ju med logograferna såsom
mellanled utvecklats ur epos, som av greken i viss mån
fortfarande betraktades såsom historia, och för den grekiska
uppfattningen låg det intet stötande i att ännu mer än
Herodotos romantisera Kroisos’ eller Kyros’ historia. Ett
dylikt arbete är Xenophons förut omtalade Kyrupaideia.
Hjälten är en historisk personlighet, men händelserna äro
endast delvis historiska, och det mesta stammar från
författarens egen fantasi. Och vidare har arbetet en bestämd
tendens — alldeles såsom utopierna. Historia kan man ej
kalla arbetet, knappast häller roman, och för vårt sätt att
se står det på gränsen mellan båda, men är kanske mera
roman än historia. Ännu mera fjärran den verkliga
historien står Pseudokallisthenes, där endast huvudpersonen och
de grövsta dragen äro lånade från historien, men allt det
andra uppdiktat.
Den hellenistiska tiden synes således, så vitt man nu kan
se, icke hava lyckats att utbilda en verklig roman i vår
tids mening, men väl en följd av olika element, som kunde
ingå i en dylik, och arbeten, som stå den moderna romanen
nära, ehuru de av greken troligen ej uppfattades på samma
sätt som vi uppfatta våra romaner. Då det emellertid för
dessa övergångsformer ej finnes någon gemensam,
vedertagen term, begagna vi den hävdvunna, ehuru den ej är
fullt adekvat. Betrakta vi nu den äldsta roman, som
bevarats, skola vi finna, huru dessa element under kejsartiden söka
förena sig med varandra. Denna roman eller rättare två
fragment av densamma upptäcktes 1893 i en papyrus och synas
återgå till ett original från tiden för Kristi födelse eller kort
förut — bladen hade nämligen tjänstgjort som makulatur,
och på baksidan har man räkenskaper från 101 e. K. Då
fragmenten, som hunnit bliva makulatur, väl ej härröra från
det äldsta exemplaret, var originalet troligen vid pass en
hundra år äldre. Dess författare liksom dess titel är okänd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
