Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den israelitiska litteraturen - Kohelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
världsåskådning. Huvudtanken i denna erinrar närmast om stoicismens
fatalism, men denna mynnar hos honom icke ut i Stoas
stolta pliktbegrepp, utan i en blaserad hopplöshet, som
snarare påminner om epikureernas “själslugn“, ehuru med en
vida starkare pessimistisk färgton och med fullkomlig
ringaktning för de sinnesnjutningar, vid vilka epikureerna,
praktiskt taget, dock slagit sig till ro. Den troligen från
stoikerna lånade huvudtanken är, att allt i tillvaron sker med
en järnhård nödvändighet. Men denna tanke utför han i
en annan riktning än Hellas’ samtida tänkare. All mänsklig
möda blir för honom gagnlös, ty den kan dock ej ändra
världens orubbliga kretslopp. Allt är ett gyckelspel, vanitas
vanitatum. Visdomen är ett jagande efter vind, njutningen
tom, glädjen en dårskap, rikedomen ett sken, varje ädel
strävan fåfänglig. Men lika dåraktigt är det att klaga över
orättfärdigheterna i tillvaron. Ty varför skulle människorna
i denna nödvändighetens värld hava det bättre än djuren,
som ej klaga. Något företräde framför dem hava de ju
icke: “såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande
hava de alla.“ Det enda kloka är därför ledan vid detta
meningslösa liv, och vida bättre än att leva är att dö, ty
de döde veta alls intet, och de hava ingen vinning mer att
vänta, utan deras åminnelse är förgäten. Men allra
lyckligast är dock den, “som ännu icke kommit till, den, som
har sluppit att se, vad ont som göres under solen“.
Denna sorgmättade, djupa känsla för tillvarons intighet
är något annat än stoikerns apati, herraväldet över
lidelserna, ty denna apati betraktades dock såsom livets
eftersträvansvärda lycka, något annat också än den epikureiske
vises bekymmerslösa, av njutningen förljuvade själslugn.
Kohelet sökte icke, likt denne, att inrätta sig så bekvämt
och så behagligt som möjligt inom den nihilistiska
världsåskådning, i vilken båda hamnat, utan bakom den
likgiltighetens och hopplöshetens mask, som han anlagt, döljer sig det
djupaste själslidande, kravet på en rättfärdig världsordning,
som han samtidigt måste förneka. Det är denna slitning i
hans väsen, som åt stilen skänker en egendomlig glöd, en
undertryckt passion, vilken icke återfinnes hos någon
författare inom det egentliga Hellas. Den ende antike skald,
med vilken han kan jämföras, är romaren Lucretius, ty även
hans stora ateistiska dikt äger denna dissonansens poesi,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
