Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den israelitiska litteraturen - Job
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olycka. Ja, svarar Job, icke skriar vildåsnan, när hon har
gräs — det är lätt att vara vis, då man har fullt upp.
Men ännu mer förbittrad blir han, då Bildad för honom
läser upp den gamla läxan, att människan ej kan hava rätt
mot Gud. Ja, svarar Job, även jag känner denna makt,
som styrer sol och stjärnor och kommer jorden att vackla
på dess grund, och just därför vet jag, “att om jag än hade
rätt, så tordes jag dock ej svara. Men oförvitlig är jag.“
Och nu glömmer Job bort sitt eget lidande inför den stora
frågan om rätten i världsstyrelsen. Det blir en strid mellan
den enskilde individen, som vandrat ostraffeliga och därför
från israelitisk förutsättning ansåg sig hava rätt till lycka,
och den allsmäktige, som blott fordrar en reflexionslös
undergivenhet. Vid varje ny sammandrabbning fördjupas
problemet allt mer och mer, särskilt då den trångsynte Bildad
upprepar stoicismens argument — vad betyder väl ditt
personliga olycksöde? Om det nu är rättvist eller orättvist,
icke rubbar det världens gång. Det gäller, svarar Job, icke
mig personligen, utan principen, rättvisan i världsstyrelsen.
Gud och världen må vara ense om att fördöma mig, jag
själv må dö, men min rättvisa sak skall överleva mig, ty
“jag vet, att min blodshämnare lever och att han till slut
skall stå fram över stoftet“ — således även här, liksom i
Prometheus, ett väsen, som står över både Zeus och Jahve.
Så har livet alltid varit, invänder Sofer, och till sist får
dock den orättfärdige sitt straff. Nej, svarar Job, det är
just den stora lögnen. Det går honom tvärtom väl, Gud
låter icke sitt ris komma vid honom. Ty den Gud, som
länkar världens öden, må vara än så vis, än så mäktig —
rättfärdig är han icke.
Det tredje samtalet, som utan tvivel innehållit de svåraste
kätterierna och anklagelserna, är delvis uteslutet, delvis
alldeles korrumperat. Men efter detta samtal avlägsna sig de
tre vännerna och Job stannar ensam kvar, väl icke
resignerad, ty för orättvisan i världsstyrelsen har han icke böjt
sig, men han kan nu lidelsefritt göra upp sitt konto med
världen. Börst skildrar han sin föregående vandel, så sina
olyckor — sådan har jag varit, och så har jag belönats.
“Här slutar mitt tal! Den allsmäktige må nu svara mig.“
En dylik brandskrift inbjöd naturligtvis till
vederläggningar, och detta blev diktens räddning. En dylik är snarast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
