Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Vetenskapen - Platon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flöjtspelerskas arm, och på hans order övergår symposiet nu
till ett mera kraftigt dryckeslag, vid vilket den druckne
Alkibiades för ordet. Han vill hålla ett lovtal över Sokrates
och gör det i en realistisk, drastisk form, som bjärt sticker
av mot den upphöjda idealbild av Sokrates, han däri giver.
När han slutat, anländer ett nytt sällskap av nattsvirare,
pokuleringen övergår till orgie, en del av gästerna somna
och till sist gryr morgonen, då endast Agathon,
Aristophanes och Sokrates äro vakna. När Sokrates talat även de
båda förstnämnda till sömns, steg han upp, “och efter
att hava badat, gick han till Lykeion och tillbragte där,
såsom han brukade, hela dagen och gick efter så tillbragt
dag på aftonen hem till vila“.
I denna som i övriga dialoger har Platon gjort Sokrates
till hjälte, men det är ganska säkert, att det icke är
Sokrates’ tankar, som här uttalas, utan Platons egna. Ty denne
var i själva verket stadd i en ständig utveckling och tog
intryck ej blott från Sokrates, utan ock från andra
idealistiska strömningar i tiden, särskilt från eleaternas och
pythagoreernas läror, men även från de orphiska mysterierna.
Kort efter Sokrates’ död hade han av missmod över det
atenska pöbelväldet begivit sig ut på resor, och därunder
hade han på Sicilien lärt känna dessa läror.
För eleaterna hade denna världen blott varit ett sken,
en overklig tillvaro, och den verkliga världen var en annan,
osinnlig och fattbar blott med begreppen. Av
pythagoreerna hade, såsom vi minnas, de matematiska talen uppfattats
såsom realiteter. Båda dessa åskådningar ligga bakom den
idélära, som Platon nu utbildade, och som utgör slutpunkten
i den nyss relaterade dialogen om Eros. Liksom för ele-
aterna är denna världen blott en fenomentillvaro, och den
verkliga världen är idéernas rike, där de jordiska tingens
urgestalter återfinnas — bordets och stolens idé likaväl som
det skönas och det godas idé. Det verkliga är således
genus, och species är det overkliga, som är blott så vitt
det innehåller själva idéen. Ett konstverk eller en skön
människokropp är därför skön, endast i den mån den
återspeglar det skönas eviga idé. Idéernas värld bildar en sluten
organism, en enhet i mångfald, där krönet utgöres av det
godas idé, som för Platon blir detsamma som Gud.
Denna idélära, som sedan fått en så oerhört stor betydelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
