Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Vetenskapen - Den attiska retoriken och filosofien före Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för det första grundade de den attiska retoriken och för
det andra förde de också filosofien in på nya banor.
Den grekiska prosan var före 400-talet föga utbildad,
och även filosoferna föredrogo oftast att i lärodikter
behandla sitt ämne. Herodotos, den äldste prosaist, vars
skrifter vi hava kvar i mer än fragment, har trots sin
överlägsna berättartalang ännu en viss svårighet att finna de
rätta uttrycken, och man märker, att han rör sig med ett
språkmaterial, som ännu ej fått den fulla smidigheten.
Genom sofisterna, särskilt genom Gorgias, blev nu den
prosaiska framställningen en konst likaväl som den poetiska,
och redan från början visade denna konst tendenser att slå
över till virtuosmässig förkonstling, att för formen offra
innehållet — visserligen ej hos de stora prosaisterna Platon
och Demosthenes, men hos massan av deras efterföljare.
De nyaste undersökningarna av den grekiska och latinska
prosastilen — särskilt Nordens — hava nämligen visat, hur
oerhört konstmässig och elaborerad denna var. De lagar,
som nu utbildades för prosaföredraget, voro nästan lika
stränga som för versen. De delar, i vilka framställningen
skulle sönderfalla, voro noggrant bestämda, lika reglerad var
periodbyggnaden med en sträng satsparalellism, med antiteser,
i vissa fall med alliteration och assonans, med undvikande
av hiatus, med växling av synonymer och med stark hänsyn
till själva ljudens musikaliska välklang. Även rytmen var,
som man nu funnit, nästan lika viktig som i vers och
liksom där byggd på stavelsernas kvantitet, ehuru visserligen i
omvänd ordning mot versen, så att där förekommande
kvantitetkomplexer voro otillåtna i prosan.
Denna stil skapades av Gorgias och hans efterföljare,
Atens förste store “talare“, Isokrates. Redan den förre,
ehuru icke till börden atenare, hade skrivit på attisk
dialekt — detta var ju en nödvändighet, då man nu vände
sig till och ville övertyga ett attiskt publicum — och nu
blev prosan i hela Hellas attisk, liksom förut epos varit
joniskt och odet doriskt. Och efter Isokrates följde under
300-talet de världsberömda attiske talarne Aiskhines,
Hypereides och Demosthenes.
Talen voro av olika slag. Äldst var naturligtvis det rent
politiska föredraget, och redan före den konstnärliga
retorikens utbildning hade Perikles genom makten av sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
