Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Komedien - Aristophanes. Den mellersta komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så blandas i nästan alla av Aristophanes’ lustspel ett
ystert, realistiskt karnevalsskämt med en luftig, poesifylld
fantasi, mest kanske i hans Fåglarne, som verkar såsom en
antikens Midsommarnattsdröm.
Denna aristophaneiska komedi hade emellertid en kort
blomstring. Hans äldsta komedier — Akharnerna, Riddarne,
Getingarna — äro ännu rent politiska, och ehuru
Aristophanes uppträdde mot den atenska demokratien, har väl
ingen varit mera demagog än han. Mot sina motståndare
utslungar han beskyllningar för stöld och besticklighet, för
okunnighet och råhet, vädjar ständigt till hopens
lättrogenhet, skandalhunger och smak för plumpheter. Den fria
yttranderätten hade demokratien således ej undertryckt.
Men i och med det att demokratiens makt avtager, minskas
ock Aristophanes’ frispråkighet. Hans satir blir tamare och
mera allmän och övergår i de senare styckena — Grodorna
och Kvinnorna vid Thesmophoriefesten — till en litterär
persifflage, huvudsakligen riktad mot Euripides. Hans allra
sista lustspel, Plutos, hör snarast till den mellersta
komedien; kören har så gott som bortfallit, någon politik
förekommer icke, och det hela är ganska oskyldigt: rikedomens
blinde gud får sin syn tillbaka, och nu blir det en ny
fördelning av lyckans håvor. Hetärer, kanaljer, präster och
gudar, som förut simmat i överflöd, gå miste om skänker
och offergåvor, och endast hederligt folk bli de lyckliga.
Denna äldre attiska komedi är i det hela egendomlig för
Aten. Romarne kunde ej efterbilda den, ty dels var den
romerska fantasien härtill ej nog kraftfull, dels var det fria
ordet allt för litet respekterat i republikens Rom, att ej
tala om kejsartidens. Den stad, där denna komedi
onekligen kunnat upptagas och trivas, eller renässansens Florens,
vars Canti carnascialeschi hava en viss frändskap med det
attiska skämtet, lärde allt för sent att känna denna rent
grekiska komedi för att kunna utveckla den vid sidan av
den redan härskande terentianska. Den äldre attiska
komedien har därför haft föga betydelse för eftervärlden. Den
påverkade — såsom vi sedan skola se — några tyska
humanister, från Getingarna lånade Racine uppslaget till sin
komedi Les Plaideurs, Holberg efterbildade Plutos o. s. v.,
men i det hela har det följande lustspelet tagit ytterst
obetydliga intryck från Aristophanes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
