Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Tragedien - Aristoteles’ lära om tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna determinism framträder hos en religiös tid såsom
ett beroende av gndarne eller ödet — så hos Aiskhylos och
i det kristna medeltidsdramat, men icke hos Euripides, som
icke skildrar någon brottning mellan människan och ödet
och hos vilken gndarne endast äro tomma teatereffekter,
som mycket väl kunna undvaras och någon gång även
alldeles saknas. Hos en irreligiös tid ersättes ödet av
släktarvet, miljöen etc. Med kristen eller hednisk
världsåskådning har detta intet att skaffa.
I detta avseende är Konung Oidipus alls icke någon
typisk grekisk tragedi. Men väl är den det i ett annat
avseende. Ser man på grekernas hela tragiska diktning,
från dess uppkomst till dess slut, så måste man medgiva,
att det väsentliga för denna var det patetiska eller — för
att tala med Aristoteles — att väcka och rena de patetiska
stämningar, som han sammanfattar under begreppen fruktan
och medlidande. En grekisk tragedi kan därför helt enkelt
definieras såsom ett patetiskt drama, ty från grekisk
synpunkt är denna definition uttömmande. Och ur den
synpunkten äro de dramer mest typiska, där detta patos
framträder starkast: Prometheus, Oresteia, Antigone och Konung
Oidipus.
Detta patos bestämde också ämnesvalet i en grekisk tragedi.
En dylik rör sig nämligen uteslutande inom heroernas
värld. De egentliga gudarna uppträda sällan; intet drama
har Zeus eller Hera till hjälte. Ty Olympens gudar stodo
dock för högt över människolivet för att deras öden skulle
kunna väcka samma medkänsla som en lidande
medmänniskas. Och ännu mindre valde man ett historiskt ämne
— Aiskhylos’ Persai är troligen blott ett skenbart
undantag, ty om vi hade hela tetralogien i behåll, skulle nog
också Persai visa sig såsom ett led i en myt. Den
historiska verkligheten, inom vilken tillfälligheten spelade en så
stor roll, erbjöd nämligen icke dessa stora, rena linjer som
folksagan, och annat än grekisk folksaga var ej traditionen
om Oidipus, Phaidra, Orestes och den grekiska tragediens
övriga hjältar. Heroerna voro människor såsom åskådaren,
men av en högre och ädlare art, och deras levnadssaga var
människolivets egen, blott höjd till ett idealt plan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
