Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Tragedien - Euripides
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han någon bestämd filosofisk “skola“, men han hade dock
tagit intryck av dem alla, var en grubblare, som i varje
fall avlägsnat sig från folkreligionen.
Dramat hade börjat såsom en del av gudstjänsten. Med
Euripides avlägsnar det sig därifrån och blir, trots det yttre
sambandet, väsentligen ett “profandrama“ — således samma
utveckling, som vi sedan möta inom det franska
medeltidsdramat vid 1500-talets början.
Detta röjer sig ock i dramats yttre byggnad. För den
hävdvunna myten hade Euripides icke samma vördnad som
de båda äldre, utan ändrade utan någon pietet om den för
att dana den till ett uttryck för de idéer, han ville
framlägga, och detta oberoende av den religiösa folktron blir
hos honom allt starkare och starkare. Såsom ett exempel
kunna vi välja ett av hans senare dramer, Iphigeneia en
Taurois (Iphigeneia hos taurerna), som Goethe sedan lade
till grund för sitt drama. Enligt den äkta myten hade
Iphigeneia offrats i Aulis för att förskaffa grekerna
medvind under tåget mot Troja. Men Euripides skapar en
alldeles ny myt. I det kritiska ögonblicket räddas hon av
Artemis och föres till Taurien, där hon blir prestinna i
Artemistemplet. På samma sätt ändrar han om den så
bekanta Orestes-sagan. Även efter areopagens frikännande
dom förföljes Orestes av en del av erinnyerna och måste
för att få frid föra Artemis’ bild från Taurien till Aten.
Sedan två myter på detta sätt omdanats, fortsätter han sitt
drama: de båda syskonen träffa varandra i Taurien, där
systern genom en intrig hjälper Orestes och hans
vapenbroder Pylades att röva bilden, varefter alla tre fly till
Grekland.
Då emellertid publiken, som kände den äkta myten, men
ej den nya, icke kunde utan vidare följa med en dylik
handling, nödgades Euripides genom en särskild prolog,
vanligen framförd av någon gud, redogöra för den
komplicerade handlingen — en redogörelse, som onekligen är
ganska odramatisk.
Detta drag i Euripides’ drama sammanhänger emellertid
med ett annat. Den äldsta tragedien hade knappt varit
annat än en stor, lyrisk körsång, och uppgiften hade varit
att ur denna utveckla en allt rikare och rikare dramatisk
handling. Redan Aiskhylos i sina sista dramer och ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
