Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den ioniska tiden - Elegi och lyrik - Lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men i det stränga soldatklostret Sparta, där staten var
allt och individen intet, utbildades denna korlyrik, till ett
uttryck just för Eurotasstadens bistra allmänanda.
Utvecklingen anknyter sig till några skalder — Stesikhoros och
Simonides — som för oss numera äro föga mer än namn,
och då vi sedan, hos Pindaros och Bakkhyhdes, möta den
doriska körlyriken, är denna redan en fullt utbildad diktart
ytterst konstnärlig, att ej säga konstfull.
Ett dylikt körpoem eller ode torde mest åskådligt kunna
karaktäriseras såsom ett mellanting mellan ett oratorium och
— en balett, blott man tänker sig även denna senare fylld
av oratoriets religiösa allvar. Själva dansen var ett
konstverk och komponerades för varje ny kör, likaså musiken,
som också växlade för varje ode. Denna musik var lika
viktig som de beledsagande orden, och samme man “diktade“
dans, musik och ord samt inövade även deltagarna. I
motsats till den aioliska visan sjöngs det doriska odet ej av
en enskild, utan av en kör — densamma, som utförde dansen.
Odet var i regeln delat i s. k. triader, och varje triad sönderföll
också i tre delar: strofen, antistrofen och epoden. Metriskt
motsvarade de båda förra varandra, under det att epoden
hade en avvikande byggnad. Under det att strofen avsjöngs,
företog kören en rörelse åt ena sidan, under antistrofen en
rörelse åt den andra och blev under epoden stående vid
utgångspunkten, vilket upprepades under alla de olika
triaderna. Denna ytterst konstfulla strofindelning var i själva
verket en nyhet, ty den aioliska strofen — den alkaiska,
den sapphiska o. s. v. — är betydligt mera enkel, och
varje strof upprepas här genom hela dikten. Att det doriska
odet verkligen betraktades såsom en nyhet, egendomlig för
dorerna, framgår därav, att all körlyrik nu skrevs på dorisk
munart — även av Pindaros, som var boioter — och här
hade således också denna dialekt utvecklat sig till ett
konstspråk, motsvarande det homeriska inom epos.
Ämnena lånades äldst blott från myten, och de doriska
körerna uppfördes länge blott till gudarnes och heroernas
ära, men senare också såsom hyllningsdikter åt enskilda
personer. En mycket viktig art var de s. k. epinikierna,
som diktades till ära för dem, som segrat i något av de
fyra stora nationella tävlingsspelen, de olympiska, pythiska,
nemeiska och isthmiska. Dessa körer utfördes i segrarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
