Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den grekiska litteraturen före hellenismen
- Den ioniska tiden
- Elegi och lyrik
- Iamb och elegi
- Lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en ny omvälvning. Det är denna partikamp, som speglar
sig i hans elegier, och i två distikha sådana som dessa hava
vi onekligen hans personlighet fullt klar för oss:
Hjärtat förkrymper på den, som drabbats av svåra förluster,
Men när det mättat sin hämnd, sväller det åter av fröjd.
Finge jag suga ur dem deras blod, det svarta — ack, stege
Någon från himmelen ned, skänkande kraft åt min bön.
LYRIK
Iamben och elegien bilda, såsom redan yttrats, övergången
till den rena lyriken. Ett distikhon var ju på sätt och vis
en strof, och ännu starkare förebådas lyriken i iamben.
Arkhilokhos skrev nämligen icke blott iambiska och trokäiska
verser, utan kunde i de olika vershälfterna växla taktslag,
i första hälften begagna t. ex. daktyler, i den andra trokäer,
och härigenom lade han grunden till den oerhörda rikedomen
i den grekiska lyrikens versformer. Och även hos honom
fanns en antydan till strof, i det han stundom lät längre
och kortare verser växla med varandra.
Men lyrikens egentliga utveckling sammanhängde med
musikens. Elegien hade knappt varit musikalisk. Den hade
väl beledsagats av flöjtackompanjemang, men det är åtminstone
mycket tvivelaktigt, om den sjungits. Och de primitiva
grekiska stränginstrumenten kunde väl giva rytmen, men
icke en melodi, enär phorminx blott hade två, sedan fyra
strängar. Den, som utbildade den grekiska musiken, var
Terpandros (omkring 700), vilken skapade den sjusträngade
kitaran, varigenom man fick en ofullständig oktav och därmed
möjligheten att på instrumentet återgiva en melodi.
Sånger funnos naturligtvis redan förut. Men nu kunde
den sjungande på kitaran ackompanjera sig själv, och därmed
hade man fått den viktigaste förutsättningen för den grekiska
konstlyriken. Utan tvivel utvecklade denna sig ur de äldre
folkvisor, om vilka vi hava några antydningar —
bröllopssånger, gravsånger, stridssånger, tiggarvisor, sånger vid
arbetet, kärleksvisor o. s. v. Men dessa primitiva visor
adlades nu till den högsta konst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:08 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/1/0097.html
