Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den ioniska tiden - Homeros - Iliaden och Odysséen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I förhållande till denna folkreligion står dock den homeriska
gudavärlden på ett vida högre trappsteg. Genom emigrationen
hade gudarne lösgjorts från lokalkulterna och över huvud
från all kult. Några hade sjunkit ned till heroer — såsom
t. ex. Helena, Agamemnon och Menelaos, som fortfarande
dyrkades såsom gudar i Lakonien — och de andra förut
blott lokalt dyrkade gudarne hade sammanförts i en stor
Olymp, hade blivit universella för hela Hellas. I viss mån
erinrar denna utveckling om Jahvereligionens, ty såsom
världshärskare var även Jahve en landsflyktens skapelse,
och han hade blivit världsgud till en del därigenom, att
han drivits bort från kultplatsen i Jerusalem. Till den
monoteism, som sedan utvecklades inom den antika filosofien,
märker man även i den homeriska dikten en tendens ej
blott däri, att en mängd lokalgudar degraderats till heroer,
och däri att de olika kulternas nästan tallösa gudomligheter
inskränkts till ett relativt fåtal universellt helleniska
huvudgudar, utan även däri att dessa dock underordnats den
olympiske Zeus. Fullt lyckades icke detta, men tendensen
är ej dess mindre ögonskenlig, och Homeros’ humana gudar
stå dock oändligt över folkreligionens dolska och för moralen
ännu mera främmande makter.
Denna humana syn på tillvaron, som hindrade Homeros
att nå den israelitiska diktens sublimitet, var å den andra
sidan en styrka, då det gällde att teckna människovärlden.
Skalden fruktar aldrig att låta de hjältar, han skapat, träda
i beröring med det verkliga livets förhållanden, och från den
falska idealitet, som är det kännetecknande för
pseudoklassiciteten, är han alldeles fri. Hans figurer äro
kraftigare, skönare, mera begåvade än vanliga dödlige, men de
upphöra aldrig att vara människor, och de blygas aldrig
över att röja rent mänskliga känslor. Ajas skriker av smärta,
Hektor flyr, och även Akhilleus bävar tillbaka inför dödens
hemskhet. Våra nordiska förfäder skulle helt visst hava
funnit detta ganska ömkligt, och för dem var den fysiska
känslolösheten ett oeftergivligt villkor för den episke hjälten.
Men jämför man dessa båda ideal med varandra, huru
mycket råare är ej det nordiska! Det ena är en idealitet
för rödskinn, det andra för kulturmänniskor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
